Nyårs tankar och paket från Oiidesign!!!

Nyårsafton! Ska försöka undvika att bli eftertänksam och sentimental men det här året har varit väldigt annorlunda från andra år. Jag firade in det nya året nykter och gravid i en väns lägenhet i Solna. Det var en trevlig fest som ingen ville lämna och jag som var den enda nyktra ville inte vara tråkmånsen att bryta upp först. Men när klockan hunnit bli sex på morgonen och ingen verkade ha för avsikt att gå hem blev jag tvungen att ta min kille under armen och visa honom vägen ut till bilen - som satt fast i all snö... Men med lite hjälp från de andra festdeltagarna kunde vi tillslut gunga ut bilen på gatan och gasa vidare in på det nya året.

Den 22mars jobbade jag min sista dag. Eftersom jag har ett fysiskt tungt arbete fick jag så kallad havandeskapspenning och blev ledig 2 månader innan beräknad förlossning. Sen blev det ju ytterligare två veckor innan vi fick tvinga ut min fantastiska son Enzo. Det är första året jag jobbar så lite på säkert 11-12 år. Och jag hann nog baka en 20-25 plåtar med bullar!

Så den 6 juni 2010 förändrades mitt liv för alltid. Enzo var här, och kärleken jag känner till min kille blev om möjligt större och nu finns det någon som personifierar vår kärlek, för alltid.

I november blev jag 30. Det firades i lugn och ro med brunch för vännerna och middag med familjen. Den största skillnaden har varit att ha "40" över sig istället för "30". Men vad gör det egentligen, alla ska vi åldras och jag säger som min pappa brukar säga: "Det enda vi säkert vet är att vi alla kommer att dö, en dag".

2010 har gått fort. Speciellt efter min sons födsel. Jag vill som aldrig förr leva i nuet och få njuta till fullo av varje dag. Samtidigt som jag aldrig har känt att tiden har sprungit ifrån mig snabbare än nu.

Så vad väntar nästa år? Jag hoppas att 2011 bjuder på mera kärlek, lycka och roliga stunder. Vi har en 4 månader lång resa framför oss då vi ska leva och umgås med släkt och vänner i Sydamerika. Vi kommer att få njuta av varandras sällskap då hela lilla familjen slipper arbeta första halvan av året och bara ägna dagarna åt att vara med varandra. Sen får vi nog ta oss ur denna bebisbubbla och ta oss i kragen och få ordning på det så kallade livspusslet. Min son kommer att börja på förskolan och vi vuxna återgår båda till arbetet efter sommaren. Några nyårs löften? Nej! Bara att fortsätta njuta av livet och varandra!
GOTT NYTT ÅR! 

Sen måste jag bara visa de gulligaste shortsen som vi idag hämtade upp på Ica. Oiidesign är supersnabba på att leverera och gör det dessutom fraktfritt - redan igår hade vi fått en lapp från Ica för att hämta ut vårt paket.

Mini Rodini, gula shorts och en tuff jacka

Jag har en jacka i samma färg från Fred Perry vi kommer att matcha varandra!

Och söta brallor från moonkids, fast de såg mer ut som långkalsonger än mjukisbrallor, lite oväntat men de kommer till användning de med!

3 nätters ljuvlig sömn.

När man är jättegravid som man kan vara i slutet av en graviditet med en viktuppgång på kanske 20-25kg, nerverna inför förlossningen på helspänn och allt annat som snurrar i huvudet sover man inte speciellt bra. Någonstans stod det att mamman förbereds inför den kommande omvårdnad ett spädbarn kräver nattetid. Själv önskar man bara att få vila och ladda batteriet inför det omvälvande som komma skall. Sen föds den lilla keruben och ens skönhetssömn avbryts konstant för amning, blöjor som läcker, tröst och närhets behov och dessa hemska nattpromenader som går i cirklar på våra 63kvm. Min son är som sagt 6 3/4 månad nu och jag hade fram tills för tre nätter sen inte sovit ostört en endaste natt sedan en tid innan han föddes.

Det är väl okej och till viss del är man förberedd på det. Men det förändrar en. Jag som alltid har varit en nattuggla är inte längre pratbar efter 23. Jag är trött på morgonen, jag är trött på kvällen. Jag har gått från att vara en ung och pigg 29-åring till att bli en trött pensionär i 30-års åldern. Det var jag däremot inte beredd på.

Es sköterska på BVC säger att det tar tre dagar att etablera en ny vana, så i tre nätter har jag stängt sovrumsdörren från utsidan och lämnat männen i mitt liv i varandras sällskap för att sova gott på soffan. Första natten sov jag nog nästan åtta timmar i sträck! Andra natten somnade E tidigt och sen blev det lite fel eftersom vi väckte honom för en sista måltid innan vi gick och la oss och sedan var det omöjligt att få honom att somna om. Men jag fick trots allt säkert 6 timmars sömn. Och så imorse blev jag väckt halv sju efter att återigen ha sovit 6 timmar i sträck och när sedan E somnade om efter en stunds lek och åter igen amning stannade jag uppe. Jag avnjöt en frukost alldeles själv, med morgontv i en rofylld lägenhet. Fick duscha utan att behöva stressa. Smorde in hela kroppen med bodylotion som jag annars brukar få rationalisera bort och vid behov snabbt gnugga lite kräm om jag är torr någonstans.

Förstår ni vikten av detta?! Andra mammor kommer att avundas mig, men lugn det kommer en dag då du får sova igen. Och ni andra livsnjutare se till att uppskatta er nattsömn. Fortsättning följer för man ska ju inte ropa hej innan man är över ån, vi får se vad som händer i natt när jag åter igen får gosa ner mig i vår sköna säng.


Stora kalla isblock låg utanför Ikeas entré

Har ägnat dagen åt att leta presenter på ikea till släkten som vi snart ska träffa när vi åker iväg på vår resa. Men det är ett helt nytt inlägg. Kan bara nämna att jag dock hann med en svennig lunch med köttbullar och mos på plats med man och barn. Vi åt vars en tallrik mat, drack en lättöl och bubbelvatten till maten, och även kaffe med vars en bulle... Till det blygsamma priset 55kr. Tack Ingvar du är fantastisk. Men vi konstaterade lite bekymrat att trots att ALLA var på ikea idag så fanns det inte en enda invandrare i restaurangen. Det skulle väl vara jag då, fast jag är ju 2a generationens invandrare, alltså inte invandrad utan född på plats, praktiskt taget svensk. Detta trots att ikea ligger i Skärholmen som är en väldigt multikulturell förort i södra Stockholm. Det fanns invandrare i butiken insåg jag senare men de verkar inte falla för billiga köttbullar.

Hur kan en tallrik med mos och köttbullar bara kosta 16kr?!

Mellandagsrea i soffan = ingen trängsel!

Då har jag shoppat på mellandagsrean, med ett par enkla klick i soffan har jag inte bara köpt barnkläder till E utan också lyckats hitta sommarkläder till honom så som shorts och linnen inför resan. Dessa plagg går ju knappast att hitta i butikerna nu, eftersom butikernas utbud är säsongsbetonat. Men på den vilda vebben finns ALLT!

Småbarn provar ju inte kläder antingen så gillar man ett plagg och då passar det eller så köper man det inte! Enkelt! Istället för att stå och svettas i en butik, le ursäktande till alla som tycker att man är en idiot som tar upp hela gången med barnvagnen, och att själv irritera sig på att gångarna bland bebiskläder inte är bredare än att man med nöd och näppe får plats med barnvagnen. Är sen ungen vaken kan inte jag ta hela skulden för att han river ner kläder från galjarna när det inte är utformat enligt "allt i mitten av bordet"-principen. Det är visst inte småbarnsföräldrar som designar butikernas interiörer. Sen, som alltid, är det skönt att slippa svettas floder. Vintertid är temperaturskillnaderna mellan inne och ute relativt kraftiga och eftersom man inte alltid orkar ta av sig alla 17 lager när man bara ska kika lite snabbt svettas man ännu mer än vad vi småbarnsföräldrar redan gör "naturligt". Om sedan ungen gråter svettas mamman ännu mer.
När jag planerar ett längre stopp i en butik brukar jag ta av mig jackan och då har det hänt att folk har frågat mig saker för att de tror att jag jobbar i butiken... "Visst, hade svårt med dagisplats några dagar så bebben fick hänga med till jobbet, vad kan jag hjälpa dig med?" NOT.

"Bra Barnkläder" utger sig för att ha de lägsta priserna och det stämmer faktiskt! Flera plagg som dom har är flera tior dyrare på andra webshoppar. Dom har mycket fint!
Sen gillar jag "Oiidesign barnkläder", som kan vara lite dyra ibland (med tanke på att visa plagg inte hinner användas särskilt många gånger) men de har superfina grejer och är en perfekt sida att hitta presenter på... *wink, wink* Designprylar ska ju kosta...
Lindex har även fina barnkläder med roliga mönster. Lite så där crazy som Polarn & Pyret kan vara ibland men MYCKET billigare. Fast Polarn är ju Polarn, super fint och bästa kvalitet!

Så nu ska jag sitta här och vänta på att få mina paket!!! För det är lika kul att shoppa till den lilla guldklimpen som det är att shoppa till mig själv, om inte roligare.

Att resa med barn är ju skit enkelt... Eller?!

Nu har vi bilat, tågat och flugit med min lilla ängel som har hunnit bli 6½ månader. Det funkar jätte bra fast man får göra saker i HANS takt.

Som tidsoptimist är jag dåligt lämpad att resa med barn. Man kan inte förflytta sig snabbt om man råkar ligga lite efter i tidsplaneringen. Vanligtvis kan man ju bara gå lite snabbare eller springa om det krisar. Nu har man en vagn och ett barn som en av föräldrarna måste ta hand om och det kräver sin uppmärksamhet även med det snällaste barnet. Barnet kan känna av stress och att det händer mycket på en gång och väljer därför kanske att vara extra gnälligt när man hade hoppats att det skulle vara extra snällt. Den andra stackaren till förälder får dra det tunga fysiska lasset - rulla resväska, bära skötväska, handbagageväska, ungens overall om man hunnit inomhus, hålla reda på pass, biljetter, utgångar, avgångar, ingångar, ja det blir en del. Något som båda föräldrarna tycks råka ut för är att svettas floder. 

Väldigt lätt har jag även övergått i rollen som självuppoffrande mamma.

Packning innan barn:
Party outfit  (gärna några olika att välja bland)
FLERA par skor (man vill ju ha rätt skor till sin klädsel)
Massa smink
Brunch klädsel
Chill klädsel
Sunk klädsel (endast för inomhus bruk i smyg)
Och så lite jeans och linnen som ju alltid behövs! Färg och flärd!
En bok att läsa vid uppkomst av dötid

Packning efter barn:
En "fin"-tröja som jag inte ser allt för fet ut i (svart givetvis)
Mina enda jeans som jag kommer i (som nu har gått sönder buhu)
Några långa linnen som döljer mer än dom visar
Två tröjor ifall den ena blir nerspydd
Definitivt bara skorna man har på fötterna
Eventuellt en veckotidning som man kan bläddra i om man inte är allt för trött
Tusen barnleksaker
Femhundra blöjor som tar upp halva resväskan
Sjuttonhundra ombyten till barnet eftersom barn kladdar när de äter, spy på sig själva, dreglar, bajsar utanför blöjan (vissa dagar byter vi outfit 4-5 gånger)
Bebisens specialkudde
Sen är det knökfullt i resväskan och de tre extra småväskorna man envisas med att släpa med sig

Så när jag nu planerar inför vår kommande långresa, vi åker till andra sidan jordklotet och blir borta i 4 månader, försöker jag att planera väl!

Sjuk och vek

Hur bra morsa förväntas man vara när man är sjukligt sjuk..? Ja det vill säga snuvig, hängig och febrig. Det är inte lätt att vara omvårdande när man själv behöver bli ompysslad. Tur att jag är hos föräldrarna så det finns glada morföräldrar som hjälper till och kan avlasta barnets far när jag inte hjälper till med annat än matningen. Som tur är kan den lilla kalven äta av egen kraft om man bara visar honom till källan.

Malmös fina citytunnel

Så har jag äntligen fått premiär åka den fina "tunnelbanan" som Malmöstad har införskaffat sig. Kunde på några få minuter ta mig till fots från mitt föräldrarhem till hållplatsen "Triangeln". 17 minuter senare klev jag av på Köpenhamns flygplats Kastrup. Man kan tycka att Malmö har fått storhetsvansinne, man kan tro att Malmö försöker tvätta bort stämpeln som arbetarstad men jag tycker att det är FETT att man satsar!
Som tredje största stad har Malmö en frihet att experimentera som inte en huvudstad har. Man behöver inte förhålla sig till det kungliga slottet (ingen byggnad får lysa starkare än slottet), gamla traditioner eller avsaknaden av plats att bygga på. Att själva tågen var de gamla sunkiga öresundstågen får väl duga men stationen Triangeln var storslagen och kontrasten av Johanneskyrkan i bakgrunden och glaskupolen som utgör nedgången var fantastisk

Julafton

Nu är julfirandet slut för i år.

Min familj har ätit, umgåtts och skrattat och jag tror att det kan ha varit den bästa julen någonsin. Inte för att något märkvärdigt hände, snarare tvärt om. Min lilla familj består nämligen av en skara människor mellan åldern 6 månader till 89 år. Som ni förstår är det ofta någon som hamnar utanför samtalet, någon som inte hör, någon som är missnöjd med årets skörd av julklappar, någon som inte gillar sill osv. Det är en stor spridning på åldrarna men tänk så unikt att samla fyra generationer runt samma bord.

Den stora spridningen i åldrar bidrar till att vi är väldigt olika, vilket ofta leder till att det blir oenigheter. Ibland stora, ibland små. Många år har min stora besvikelse varit "julklapps historien". Jag älskar att ge och att få paket! En sida av familjen säger inga julklappar, låt oss inte dras ner i konsumismens stora gap och kasta pengar i sjön på skit som bara leder till stress och missnöje. Andra sidan tycker att trots att många av oss är vuxna så är det mysigt och hör julen till att få prassla med lite presentpapper, att få ge och ta emot. Årets nyhet blev att lotta fram att alla skulle vara hemlig tomte till någon och man skulle köpa en liten klapp för 200kr. På så sätt får alla något och ingen blir ruinerad. Givetvis var barnen och tonåringarna exkluderade från detta. Det var fantastiskt att se hur mycket man kunde få för 200kr som idag inte är så mycket pengar och det var också fint att se hur varierade klapparna var. Alla hade ansträngt sig och gett något som den de var hemlig tomte till verkligen kunde uppskatta.

Det kan ju knappast vara den nya lösningen på "julklapps historien" som har gjort denna julen till en så trevlig jul, men det kan ha bidragit till att det var en sådan harmonisk jul. Alla verkade ha trevligt och vi var samlade till ovanligt sent. Nu ska jag gå och lägga mig med en varm och kärleksfull känsla i hjärtat. Och imorgon börjar jag läsa Augustprisvinnande romanen Spill: en damroman (av Sigrid Combüchen) som min hemliga tomte hade lämnat till mig under granen.

Working mom

Ljusritning, filterkarta och bröstpump - allt man behöver i arbetsväskan

När min son var nyfödd fick jag en förfrågan om att jobba några dagar om en evighet. Det lät som en kul grej, så långt fram i tiden att jag tänkte att tills dess kommer jag säkert att välkomna ett avbrott i blöjbyten och barnpassning. Helt utan förvarning hade min son hunnit bli sex månader och det var dags för mig att gå och jobba, ljussätta en föreställning på två dagar och köra 3 föreställningar. Det kändes som att bli lossryckt från hemmet och bli placerad i en miljö som visserligen kändes bekant men ovanligt hård och jag ovanligt svag. Svag i den bemärkelsen att när den labila regissören pissade på allt jag gjorde lät jag det komma åt mig och kände mig stressad, pressad och otroligt osäker på min egen prestation. Om jag ljussatte i kall blå färg sa han "jag vill ha varm röd färg". Om jag hade 2 lampor tända sa han "släck ner, det är för ljust". Om det var starkt ljus krävde han dovt ljus. Hur jag än försökte hitta en väg att göra ett snyggt ljus så hördes stånk och stön från salongen. Vi delade uppenbarligen inte smak med varandra och en mellanväg blev bara varken eller, med andra ord beigt. Men efter två dagars magknip så blev det en föreställning och det blev ganska fint.
Efter premiären kom han fram och sa "tack det blev ju ganska bra till slut" som om ingenting hade hänt, som om inga hårda ord hade utväxlats....

Tänk att jag glömt hierarkin, där en regissör får vara vidrig mot en ljussättare utan att någon säger ifrån. Vanligtvis tar det en månad eller två att göra en färdig föreställning och det är inte förrän mot slutet när premiärnerverna framkallar ångest som folk brukar bli vidriga mot varandra. Då har man liksom hunnit lära känna varandra líte och med många goda kvaliteer kan man svälja några dåliga. Men det här blev absurt att bli inslängd i något så vidrigt, när jag tog jobbet för att jag tänkte att det skulle bli kul.

Jag satt bakom ljusbordet och såg mig om efter en papperskorg - ifall jag skulle behöva kräkas. Höll tillbaka gråten och längtade hem till min lilla och underbara familj. Hemma får jag alltid uppskattning för det jag gör.

Julpynt och vinter sol

Barnvagnsbio

     Som föräldraledig fullkomligt bombarderas man med alternativ på saker att göra. Det är babysim, babyrytmik, barnvagnsvisningar på museér, bvcs barngrupper, babycafé, fotokurs, öppna förskolan, kyrkans barngrupp, ja listan är lång och kan göras längre.


     Mycket av det som erbjuds är dyrt men med den stigande förstföderskeåldern kan man utgå från att de som är småbarnsföräldrar 2010 är en köpstark grupp.


     I veckan gav jag mig på att prova barnvagnsbio som jag har varit nyfiken på sedan långt innan jag klämde ut ungen. Jag samlade min barngrupp från bvc och möttes av mer entusiasm än vad jag hade förväntat mig. Vi var heller inte ensamma utan hela bions foajé var belamrad med barnvagnar.


     Varje onsdag kl. 11 sponsrar Försäkringskassan en barnvänlig filmvisning. Det är dämpat ljud, lite upptänt i salongen, det finns tillgång till mikrovågsugn, skötbord och man gör en paus mitt i filmen för fika/amning/blöjbyte.


     Den aktuella filmen var Woody Allens nya "Du kommer att möta en lång mörk främling" som påminde mycket om hans klassiska filmer som utgörs av relationsdramer, gifta människor som lockas av det förbjudna, skiljsmässor och identitetskriser. Mycket snack, starka skådespelarinsatser och snygga stadsmiljöer. Filmen var utan tvekan sevärd, inte fantastisk men definitivt underhållande.


     När det kommer till konceptet barnvagnsbio så kan jag varmt rekommendera det, men endast till småbarnsföräldrar. Jag som vanligtvis störs av godisprassel i raden bakom mig kunde mot slutet av filmen endast skönja barnljuden i periferin. Om det var mycket barngnäll precis bakom eller framför mig så var det svårt att koncentrera sig på filmen. Men min bebis skötte sig jättefint. Han satt lite i knät, lite i eget säte, ammade lite, sov lite, lekte lite med att suga på sina leksaker... Inte alls dumt. Däremot rekommenderar jag att göra det så fort man är redo för att börja hitta på saker för det är nog optimalt när barnen är så små att de bara äter och sover. Ju rörligare de blir ju svårare blir det att fokusera på filmduken. Kanske missade jag några repliker. Blev distraherad av den söta flickan i stolen framför mig. Men allt som allt var det ett inte allt för ovanligt biobesök!

Kulturchock!

Jag har aktiva dagar bakom mig. När jag slutligen har avslutat min sons dag och fått en stund för mig själv har jag varit alldeles för trött för att skriva.

Mor och far har varit på besök och hjälp mig massor med min son. De har fått umgås och ta igen förlorad tid och jag har fått lite tid för annat. Win win situation... Vi har även varit påhittiga, jag har försökt att visa dem det bästa Stockholm haft att erbjuda för stunden.

Vi gjorde en stadsvandring i en av Sthlms förorter, Gröndal, som Stadsmuseét arrangerade. Det har pågått en kulturhistorisk inventering och klassificering av bebyggelsen i Stockholms ytterstad under åren 2004-2009. Stadsmuseét tog initiativet till denna och ställer nu ut foton från denna omfattande dokumentation fram till och med den 27 februari 2011. Med anledning av detta anordnades diverse stadsvandringar under namnet ytterstadsprojektet. Tyvärr var det bara en endaste helg, jag hade gärna upptäckt fler platser i Stockholm som man vanligtvis inte har varit på om man inte haft en specifik anledning för att åka dit. Vandringen var ca 2h lång och otroligt intressant, lagom informativ och gav utrymme för eftertanke och reflektion. Givetvis var det medelålderspublik och uppåt. Jag sänkte medelåldern kraftigt. När kulturmorsan har blivit en kulturtant då kommer jag att vara i mitt rätta element!
Tills dess håller jag utkik på http://www.stadsmuseum.stockholm.se/ för att lära mig mer om staden som jag lever i!



De så kallade Stjärnhusen



Lägenheter med inbyggda terrassträdgårdar, huset är byggt mot en bergsvägg

Moderna Stjärnhus och en nyfiken granne som undrar vad det är för liv på hans gård

Jag tog även med mina föräldrar till Fotografiska (http://fotografiska.eu/), det sprillans nya fotografins hus i det gamla tullhuset på Stadsgårdskajen vid Slussen. Det var stort, fräsch, snyggt och svindyrt i cafét högst upp men utsikten var svårslagen. Om du befinner dig i Stockholm skynda dig dit och njut av utställningarna "Fashion!-Modefotografi genom tiderna" och "Stockholm" som är en mörk tolkning av den Sverige baserade holländaren Pieter ten Hoopen. När vi var där fanns även en mycket spännande serie fotografier som amerikanska konstnären Sandy Skoglund hade gjort, "The artificial mirror". Varje foto var som scenografier som hon själv byggt upp in i minsta detalj, hon hade tillverkat det som inte fanns att köpa färdigt, provat sig fram med olika material, ägnat 2 år till en av tavlorna. En perfektionist helt enkelt.

cw Sandy Skoglund - A breeze at work

Besöken avlöste varandra och när det bara var jag och min 16-åriga brorsdotter kvar tog jag med henne till vårt kungliga slott. Ni vet den där tråkiga, mörka, fyrkantiga byggnad vi stockholmare passerar ett par gånger i veckan?! Det slog mig att jag aldrig varit där och med tanke på att jag när jag tex besökte Paris bemödade mig med att åka ut till Versailles vore det väl inte mer än rätt att jag såg "mitt eget" slott. Det var fint, men det var som slott är mest, nu har jag sett det, så var det med det. Mer än något annat kommer jag nog bära med mig upplevelsen av att alla som jobbade där var fruktansvärt snorkiga (utan anledning) och att hon som sålde oss våra biljetter bröt på samma tyska dialekt som drottning Silvia... Skumt! Är man finare än andra om man jobbar på slottet, faller det under klausulen att "man blir som man umgås".
Efter rundvandringen promenerade vi över den nyrenoverade bron framför slottet och tog en fika på Medelhavsmuseéts café. Där var det mysigt och det kändes helt rätt att blicka över slottets utsida efter att ha upptäckt dess insida.

Jag har fler tips och upplevelser att dela med mig av men det får bli vid ett senare tillfälle. Nu måste denna morsa sova för att orka ta hand om sin krypande lilla energi-duracell bebis som väcker henne om inte allt för många timmar. Men innan jag slår igen laptopen måste jag bara säga: Gå på de guidade visningarna som museérna erbjuder och som oftast ingår i entrébiljettpriset. Det förhojer verkligen hela upplevelsen!

Bara i Sverige...

     ... finns det en förskola som är öppen för alla, nära där DU bor, gratis och välkomnande.

     Det kändes smått fantastiskt att få uppleva en sångstund med min son som blir fem månader om lite drygt en vecka. I ett lekrum fullt med bebbar som satt i ring stödda av sina föräldrars uppmuntrande famn sjöng vi barnvisor tillsammans. Må hända att det mest var föräldrarna som lite blygt tog ton och när det var extra svåra visor bara förskolelärarinnorna men min son var inte oberörd av verksamheten. Tvärtom satt han storögt och tittade runt i ringen, på alla de andra barnen och de vuxna.

     På en tjock mjuk matta utspelade sig kampen om skallran tillsammans med de andra från vår barngrupp på bvc (barnavårdscentralen för er som inte är insatta). Den äldsta i gruppen blir ett halvår samtidigt som min pojk blir fem månader. Hon var kung över skallrorna och som enda sittande bebis i sällskapet roffade hon girigt åt sig alla leksakerna. När hon sedan gick iväg och åt lite med sin mamma passade min pojk på att bli kungen för en stund. Nu var det han som var störst i ett sällskap av en klenis, en tjurig och en som inte kunde närma sig då krypförmågan ännu inte har uppfunnits. HAHA, så kul vi hade i detta hav av dreglande mini-människor.

Till detta lekland bara 3 minuters promenad från där vi bor får vi komma varje dag och dricka kaffe till självkostnadspris. Det är ju nästan så att man blir salig! Ibland är Sverige underbart.

Bokhyllan där jag bor

Jag går så mycket nu för tiden att det är oundvikligt att inte få en massa nya intryck. Det är nästan som att vara turist i sin egen stad. Med blicken riktad uppåt och ett lugnt promenad tempo hinner jag se massor! När barnet sover tryggt i vagnen och jag går och går och går nyttjar jag min mobilkamera eller min Canon för att dokumentera det jag ser. När min sambo kommer hem från jobbet kan jag visa honom vad jag har sett. Jag kan även dela det med er, en bild säger ju som bekant mer än tusen ord.

Såg det här fina initiativet för ett tag sedan nere i Årsta centrum där jag bor.



"Ta gärna en bok här! Om du har möjlighet ställ gärna in en också." 



Träningspremiären avklarad

Det var en otroligt opeppad person som klev in på gymet i måndags. Med dallrande mage och mjölkläckande bröst är det kanske inte svårt att förstå att jag har varit mer upplagd för att träna. Hela dagen kände jag en odefinierbar oro över att gå och dansa på ett pass som jag har kunnat utan och innan. Jag och min kompis brukade stå längst fram, sucka över dem som inte hängde med, irritera oss på dem som stod i vägen för våra graciöst utsträckta armar. Idag stod vi nästan längst bak. Jag slog knut på mig själv i snurrarna, tappade bort mig i koreografin, flåsade och stånkade, svettades och var tvungen att smita undan för att dricka vatten. Det var mycket jobbigare än jag mindes det, jag var inte stark nog, inte heller snabb nog. Jag har numera så dålig kondis att det rev i halsen när jag flåsandes försökte syresätta musklerna.

På väg ut från träningslokalen säger instruktören: "Vad kul att se er tjejer, kul att ni är tillbaks!"

Var på jag rent instinktivt försöker försvara och förklara mig och utbrister: "Jag har fått barn! Det är första gången jag tränar idag!"

Min stackars kompis som inte hade en lika vattentät ursäkt sa att hon ju ville hålla sig på samma utveckligskurva som jag... Varför ursäktar man sig för en instruktör på ett gym??? Det är ju jag som betalar för träningskortet och jag som inte blir tränad om jag låter bli att gå dit.

Men som min vän sa: "Nu kan det bara bli bättre!"

Som grädde på moset hade jag lyckats förtränga att träningsvärk alltid är värst dag två så hej vad stel jag var idag när jag stapplade ur sängen.

Men nu släpper jag ångesten över det, nya friska tag!

Träning post graviditet

     Hur länge får man kalla sig för "nyförlöst" och skjuta upp träningsstarten???? Antagligen inte så länge som jag har gjort.
      MEN till mitt försvar drabbas jag numera nästan av panik när jag tänker på att jag måste komma igång med träningen. Pre graviditeten sprang jag det tuffa loppet Tjurruset. Det var för ganska exakt ett år sedan, då tränade jag ofta fyra, ibland fem gånger i veckan inför mitt lopp som var en hård mil i terräng. Då var jag gravid utan att veta om det. I efterhand skojade vi om att ett embryo som klarar det måste bli en stark bebis. Successivt drog jag ner på träningen och en månad eller två innan jag slutade jobba så hade jag slutat träna helt eftersom jag blev heeeelt färdig bara utav att jobba. När jag slutade jobba hade jag hunnit bli förslappad och i slutet av graviditeten var jag så stor att jag mest satt stilla på arslet.

     Jag slutade jobba den 22 mars så jag har förmodligen inte tränat på ca 8-9 månader. Det känns som att jag skulle behöva gå på träningsinskolning. Gå till gymmet en dag och bara dricka lite vatten och känna doften av träningssvett. Dag nummer två skulle jag förmodligen känna lite på maskinerna, kanske ta ett tramptag på en cykel eller lyfta en hantel eller två. Vid tredje träningstillfället skulle jag ro i 10 minuter och sedan gå hem. Successivt skulle jag förhoppningvis hitta tillbaka till träningsformen.

     Men det blir sällan som man tänkt sig. Idag åt jag lunch med några vänner. En av dem brukade jag gå och dansa med varje måndag på Sats. Utan att jag riktigt fattade vad som hände hade vi bestämt att sätta igång IMORGON... En timmes dans med hopp och annat som kräver mycket kondition. Vi brukade stå längst fram, sätta alla stegen och sucka åt dom som inte gjorde det. Imorgon står jag längst bak och flåsar. Vet inte ens om jag kommer i mina träningskläder. Hoppas att jag inte snubblar.

     Men det är väl lika bra att börja inför beach 2011 som sätter igång i februari för min lilla familj som ska övervintra på sydligare breddgrader. Jag får nästan andnöd när jag tänker på vad som väntar mig imorgon, det är så mycket lättare att vara en soffpotatis.

Seg start på veckan men händelserik och tänkvärd avslutning

     Det slutade äntligen att regna och jag fick tillbaks lusten att befinna mig utanför mitt hem.

     En solig men iskall torsdag gav jag mig iväg till Årsta centrum för att fika med min enda Årsta-baserade vän. Den hundradel av mitt hjärta som tillhör en småstadstjejs tilltalas av att kunna "göra något" inom endast fem minuters promenadavstånd. Min vän har varit sjuk en längre tid men är nu på bättringsväg. Jag hoppas med hela mitt hjärta att han blir återställd snart. Det är oundvikligt att inte drabbas av en massa tankar om livet när man inser hur dåligt man skulle kunna må. Genast uppskattar man det man har. Något som slog mig som nytt i mitt resonemang var att jag tänkte tanken: "Vi är för unga för att drabbas av allvarliga sjukdomar..."

     Jag blir 30 i november. Jag lämnar 20-års åldern med insikten att jag inte är odödlig men tänkte leva minst 10 år till innan jag vill börja oroa mig för att min generation kan bli sjuk. Allvarligt sjuk. Man ska inte behöva oroa sig för att lämna sina små barn föräldrarlösa. Jag finner det även underligt att det ofta krävs hemskheter och tragedier för att framhäva det goda i livet. Handlar det i slutändan bara om kontraster?!

     Jag gick en lång planlös promenad på Söder efter vår fika, på gator jag aldrig tidigare upplevt. Min son sov gott i sin vagn, den friska luften nockade honom tills vi kom in i värmen på ica. Jag gillar att vara hemma när han sover för då känner jag att jag ur ett rent egoistiskt perspektiv får ut mer av tiden. Jag kan ägna tiden åt saker jag uppskattar att göra som att läsa, skriva, kolla serier i datorn. Eller så kan jag göra lite nytta genom att diska, plocka undan eller göra klart fotoalbumet som jag började på för flera månader sedan. Men ofta sover han länge när vi är ute, så länge vagnen är i rörelse och det inte blir för stora förändringar i temperatur eller ljud. Så medan jag nöter sulorna på mina joggingskor är jag utlämnad till mina tankar och synintryck.

     Idag fredag fick jag en mindre chock när min sambo kom in i sovrummet och berättade att marken var täckt med snö. Som tur var lyste solen stark och det mesta smälte bort. Jag och min lilla bebis åkte och träffade en god väns efterlängtade pyttebebis som föddes för en vecka sedan. Trots att våra ungar var nästan exakt lika stora vid födseln slogs jag av hur liten min väns son var. Jag har redan svårt att minnas att min son någonsin varit så liten. Givetvis förstärktes hela upplevelsen av kontrasten när de låg bredvid varandra, den ena en vecka gammal den andra fyra och en halv månader gammal.

     Jag börjar förstå allas engagemang när min son föddes, de mest oväntade människorna hörde av sig och gratulerade, skickade kort, presenter och lyckönskningar. Ett spädbarn måste väl ändå vara det vackraste och mest hoppfulla vi kan möta, de tar fram det bästa ur människor. Ett alldeles nytt liv redo att utvecklas och formas. Jag minns ännu smärtan i mitt sköte från förlossningen men i mitt hjärta förstår jag att man vill ha fler. Ännu vinner dock kroppen!

     Jag tror att jag ska börja göra hjärngymnastik genom att en gång i veckan gå igenom listan över saker i mitt liv som jag är tacksam över. Det ska inte behöva hända något hemskt för att jag ska bejaka de sakerna. Jag är inte religiös men jag tror att jag fattar poängen med bordsbön.

     Så idag är jag tacksam för min underbara familj, det stöd jag får av min käraste, att min son är frisk, att min väns son mår bra och ökar fint i vikt, att min vän i Årsta också snart ska öka fint i vikt, att jag kunde köra hem trots det hala väglaget, den goda middagen jag fick i Midsommarkransen, den underbara nyfikenheten min andra väns 7-åring uttrycker för min son och för den förhoppningsvis goda sömnen jag strax ska unna mig!

 Rakt översatt från engelskans "Look out/up"???

En korrektare variant vore "Se upp" enligt min mening.

När är det dax att leka?

06:35 imorse bestämde sig min son för att det var lekdags.

Så jag fick snällt rulla ur min varma sköna säng och förflytta mig till en inte allt för mjuk filt på vardagsrums golvet. Han var hur pigg som helst, låg på mage och utforskade nyfiket sin omgivning. Jag slumrade till mellan hans jollrande utrop och varje gång jag åter öppnade ögonen låg han på ett nytt ställe i en ny vinkel. Det var som att vi lekte den där gamla leken när en står med ryggen mot de andra och alla springen mot den som räknar medan den inte ser. När den som räknar sedan vänder sig mot gruppen ska alla stå blick stilla. Om någon råkade fladdra till fick de gå tillbaks till startlinjen och börja om sin strävan att nå den som räknade.

Min son fick gå tillbaks till startlinjen som i det här fallet är centrerat på filten, varje gång han lyckats komma av filten som skyddar mot smuts och gör hela upplevelsen lite mjukare än om han legat direkt på parketten.  

Redan självständig

Igår var sjätte och sista lektionen på min författarkurs. Jag är helnöjd med kursen, den var faktiskt allt jag hade hoppats på. Nu vet jag inte bara hur jag ska komma igång med mitt skrivprojekt som jag gått och funderat på länge, utan jag har dessutom 6 enkla steg att följa, från att hitta skrivrutiner till hur man kontaktar förlag om jag får lust att plåga mig själv med en massa refuseringsbrev.

Självklart hinner man inte annat än att skrapa på ytan på dessa sex veckor som gått men det har varit alldeles lagom och jag har till och med skrivit en inledning till min berättelse! Inte illa. Min svägerska var barnvakt för första gången. Samtidigt som jag glädjs över hur bra det gick, svider det lite i hjärtat av svartsjukan en mor känner första gången hennes älskade lilla bebis inte mottar henne som om hon vore den enda och bästa personen i sin värld. Inte nog med att han verken sov eller skrek när jag kom, han var helnöjd i sin kusins sällskap och mer eller mindre ignorerade mig. 4½ månader gammal har han redan börjat sin väg till att bli en självständig individ.

Mycket har hänt sen jag sist skrev. Bland annat har hösten kommit och det blir svårare och svårare att motivera sig att lämna lägenhetens varma, torra, skydd för det svenska ogästvänliga höstrusket. Jag känner mig som en dålig mor när jag njuter av att ligga i sängen bredvid mitt sovande barn och kolla på teveserier på datorn. Och jag leker hellre flygplan på en filt på vardagsrumsgolvet än brottas mot blåsten ute under en promenad.

Kanske är det tur att kylskåpet är tomt för nu ska vi ut på promenad. Medan regndropparna piskar i mitt ansikte ska jag drömma om sol, städhjälp och ett barn som nöjer sig med att sitta kvar i vagnen.

Så här ska hösten vara inte grå och blöt som idag!

Barn har öppnat så många dörrar för mig, fler än det har stängt.

Jag är glatt överraskad över hur många som pratar med mig ute på stan sedan jag fick barn. Folk som vanligtvis går och surar för sig själva på gatorna, (för man är ju psyko om man pratar med en främling), har sedan jag började promenera med en barnvagn börjat tilltala mig spontant. Det är så trevligt. Man småpratar lite med en annan mamma på bussen, utbyter tre meningar med en äldre kvinna när man väntar på att det ska bli grönt vid ett övergångsställe, en krokig tant säger hej när hon sätter sig på bänken bredvid mig då jag sitter och ammar... Man är inte ensam. Alla är ensamma. Men vi är ensamma tillsammans.

En sjuk grej hände apropå ovanstående:

Utanför buss nr3
Jag sa till en barnvagnsmamma att det fanns plats bak i bussen för en smal vagn och så klev jag själv på fram där hon stod före mig. Bussen åker och jag ser inte retrovagnen som jag skickade bak. Mitt samvete gnager mig hela vägen till Slussen där jag hoppar av för att byta buss. Men som en uppenbarelse står hon där och väntar på samma buss som jag ska med. Så jag går fram och undrar hur hon åkte och berättar om min vånda över att ha fintat bort henne ur busskön. Sen var vi igång och småpratade. Jag berömde hennes vagn, hon berättade om vilket loppis fynd den hade varit, sen sa hon att de skulle byta vagn eftersom dom skulle ut och resa, jaha men så kul och vart ska ni åka.... Argentina i 6 månader. NÄMEN. Vi ska ju till Uruguay i 4. MEN så kul och sjukt, då måste vi ju ses, för vi ska över dit, ja men vi ska ju också över dit.

Blablabla! Så vi bytte mailadress och ska försöka ses här hemma innan de åker iväg nu i november. Det hela är sjukt på så många olika nivåer. Dels slumpens makt. Men också att bestämma träff med någon man har träffat på bussen i en kvart känns knasigt. Roligast är dock om man tänker sig samma händelse fast i en annan del av världen. Och mammorna säger till varandra: ... "ja vi ska till Sverige. Nä men vi ska till Finland, men... så då måste vi ju bara ses".

Livet är skönt nu! Och enkelt.

Scenic view of Sthlm i höst solen

Idag har vi gått och gått, längst med vatten, under broar, längst med bilvägar och sett saker vi aldrig sett förut. Den soliga eftermiddagen uppmuntrade till att promenera tills fötterna värkte.




Norr Mälarstrand



Många satt och lapade i sig de sista solstrålarna för året



Inte det vackraste hus jag sett



I jakt på en överfart mellan Stora Essingen och Gröndal



Man måste gå under en bro för att komma upp på en annan...

Under en bro satt det proppar, undra vad som slocknar om man drar ut dem

Första gången jag är ute och flanerar på Essingeleden, typ Sthlms mest trafikerade väg

I Gröndal hittade vi dessa fina radhus, kändes som att vara i England. Vi tar ett hus, JA tack!

Nere i Gröndals centrum hittade vi ett fint gammalt Konditori

Så trötta, hungriga, glada och fulla av intryck tog vi oss hem genom ett soligt Stockholm som visade upp fina höstfärger, bilköer och vackra vyer av vatten, broar och... var det inte Karlsson på taket jag såg flyga förbi?

Dagens ungdomar säger nej till alkohol...

... läste jag i dagens DN. Tänk så vettiga de är nu för tiden.

Jag har ju provat på det här med att vara nykter under min graviditet och trots att jag har tagit något enstaka glas vin sen min son föddes så skulle jag nog fortfarande påstå att jag inte dricker. Jag dricker i alla fall inte på det vis som folk vanligtvis dricker... För rusets skull. Däremot kan jag som sagt läppja ett glas rött vin.

Det som fångade min uppmärksamhet mest med artikeln i DN var följande:
Det finns inga schyssta alternativ till de som väljer alkoholfritt, man är dömd att dricka sig mätt på sliskig Cola och juicer. Om man har testat är man nog inte sen med att hålla med om att en alkoholfri cocktail är minst lika god som en alkoholhaltig sådan. Poängen med cocktails är ju just att de inte smakar sprit. Idag finns det ju dessutom ett brett sortiment av alkoholfritt öl och vin. De smakar faktiskt skapligt nu för tiden.

Det som är mest provocerande är dock att det är mer socialt accepterat att dricka än att inte dricka. Det är liksom inte okej att tacka nej till alkohol. Om man gör det måste man ofta förklara sig eller försvara sig med att man är gravid vilket snabbt gör det hela legitimt. Jag förespråkar absolut inte total nykterhet. Ett glas vin kan vara oslagbart efter en tuff dag på jobbet, en öl inte lite svalkande och en cocktail bra mumsig. Men sen jag har börjat smaka på alkohol igen så kan jag lugnt säga att det inte alltid har varit lika gott som jag mindes det. Man lär sig att dricka alkohol. Man tränar hårt under uppväxten. Men om nu kidsen låter bli så är det väl inget dåligt med det. Leave them kids alone!

Jag kan inte lova att jag aldrig mer kommer att bli berusad, men jag hoppas att jag dricker med måtta och minns att det är de första tre glasen som är bäst, resten kan man skippa. Enda anledningen jag kan komma på att fortsätta dricka mer än bara några glas är för att stå ut med alla runt om kring sig. Som tjejerna i artikeln också påpekade har man bara några timmar på sig att festa på samma nivå som "fyllona", efter några timmar börjar argument och samtalsämnen bli cirkelformade.

Jag känner att när jag lyssnat till samma historia tre gånger är det dax att gå hem!
Nu har du faktiskt läst till slutet så det räknas som att du följer mig... Tryck på följ knappen. Om du är blyg kan du säkert ange ett falskt namn, typ miss Piggy, eller Mr Kennedy eller varför inte Betty Boop. Jag börjar tro att jag aldrig skulle kunna ställa upp som president när ingen väljer MIG!

Kärlek är...

... att på söndags morgon vakna till en skränig väckarklocka för att stå och frysa vid en gräsplätt vid Karlberg där aiks a-lag tränar fotboll. Ibland får man göra saker som är viktiga för den andre.
... att promenera runt vackra Stockholm tillsammans med sin älskling och den finaste son man kan önska sig.
... att få dela en god middag tillsammans med omtänksamma svärföräldrar.



Karlberg slott


Kärlek vore att du trycker på "Följa"-knappen här till höger och visar ditt stöd för mitt bloggande. Jag ger det några månader - om folk läser bloggen fortsätter jag att skriva, om ingen läser så lägger jag ner.

Sköna varma lördag

Tänk att den 25 september kunde bjuda på så fint väder att man fick lov att strosa i kortärmat.

En vän bjöd med mig på Vintage mässa på Strand vid Hornstull. Vi ville vara där till 12 när de öppnade eftersom de första 50 skulle få en goodiebag, men redan när vi gick över Liljeholmsbron kunde vi se den livliga serpentin liknande kön. Vi ställde oss i kö och ytterligare en kompis slöt upp, så de 35 minuterna vi väntade gick fort eftersom vi snackade bort tiden. Vid dörren visade det sig att vi kunde sluppit köa eftersom min vän som bjöd med mig stod på lista. Nå väl. Så kom vi in och  inne var det varmt, trångt och folk var så där buffliga som de blir på mellandags rean. What's up with that, äsch jag orkar inte ens gå in på det ämnet. Jag kände ett tryckande obehag som nog var begynnande torgskräck men min son som hängde på min mage i sin babybjörn var så duktig att jag också fick vara det. Mina vänner hittade inget men jag fyndade! Eller handlade i alla fall. Jag antar att definitionen av fynd innehåller ordet billigt någonstans. Tricket är att köpa en första grej tidigt, sen släpper pressen. Jag började med en liten brosch som jag prutade ner med 10kr (man måste pruta när det är begagnat) och köpte sedan en prickig klänning och en fantastisk hårdekoration.

Efter trängseln inne bland stånden behövde vi alla lunch. De andra var bakfulla och jag och min son var också hungriga, jag är alltid hungrig nu för tiden (amningen?), så brunch i restaurangdelen intill kändes lägligt. Maten där är relativt god, inte så slaffsig som på andra brunch bufféer, och våffel buffén är en ljuvlig avslutning. Dock var det nog någon som hade tappat ett saltkar i Cesarsalladen, den var så salt att den sved på väg ner i strupen. Men Lena Endre som kom in lite efter oss tog bara te och en muffin så hon slapp en saltöverdos.

För att döva samvetet efter att ha smällt i oss en hel dagsranson kalorier beslutade sig två av oss för att ta en lång promenad längst med Årstaviken, vi gick hela vägen bort till Hammarbysjöstadsfärjan och sen tillbaka hem till Årsta. Lillskrutten sov nästan hela vägen. Väl hemma drack vi te. Äntligen är det lite rått så man får värma sig med en kopp te.

Nu är jag mör efter en lång dag. Kollar in lite babysim kurser och ska äta middag med mannen! Babysim - 1350kr för 7 tillfällen... Ärligt talat 193kr/gång. Vi småbarnsföräldrar är ju sååå täta! Men vi vill unna våra barn det allra bästa. SUCKERS!

Jeanstips!

Efter att ha gått och gömt mig i gravidbrallor och mjuka legins alldeles för länge är jag så sugen på att se mig själv i ett par riktiga jeans. Jeans är ju oslagbart och passar till ALLT. Men kroppen har inte riktigt hunnit återhämta sig och jag är för gammal för att som när jag var 14 år ligga på sängen och andas in för att överhuvudtaget kunna knäppa brallorna.

JC har ett par strechjeans som heter 322 Slim som är prisvärda, snygga och sköna!

http://www.jc.se/sv/Jeans/Crocker/Dark-stone/
http://www.jc.se/sv/Jeans/Crocker/High-Slim/

Och kolla in strumpluddet! Små fötter - stort ludd... hahaha

Kära Lars...

... nu har jag pumpat bröstmjölk tills mina bröstvårtor blev ömma. Men när min sambo skulle ge bröstmjölken till vår son i en nappflaska grät han jätte mycket och skrek så grannarna undrade vad som stod på. Om du fick välja mellan ett varmt, mjukt fylligt bröst att äta ur eller en hård plastflaska vad skulle DU ta?!

Lars du är skyldig mig 525kr!

...Och på tal om galenskap - hört på bussen idag:

Kvinna 1: "-Ursäkta du måste sluta prata i din mobiltelefon, jag är allergisk mot strålning!!!"
Kvinna 2: Vrider huvudet och ser på kvinna 1 "-...på jobbet idag, men vi får kanske planera det vidare.. blablabla"
Kvinna 1: Tydligt förnärmad av att ha blivit nonchalerad "- Jag vet 3 som dött av hjärntumör, det här är handikapp platser så om du ska fortsätta prata får du gå längre bak i bussen..."

Ganska snart avslutar Kvinna 2 sitt mobilsamtal och för dom som har tyckt att Kvinna 1 har blivit respektlöst nonchalerad blir det ganska snart uppenbart vilken nivå av galenskap det handlar om när Kvinna 3 lägger sig i och Kvinna 1 + 3 talar om forskning kring strålning i mikrovågsugnar, konsumtions aspekten i det hela, mobiler etc. Snacka om att trigga varandras galenskap!

Naken utan bebis

Åkte tunnelbana in till stan för ett möte på Stockholms stadsteater. Min prins blev kvar hemma med sin pappa. Genast slogs jag av hur naken jag kände mig utan min bebis. Ingen ser att jag är mamma. Ingen ser att min övervikt och mina illasittande kläder beror på att jag har närt ett nytt liv. Ingenting att bära i mina armar ingen vagn att vila händerna på.

Om du äcklas av ord som bröst, pump och mjölk kan du sluta läsa efter första raden!

MEN innan du klickar bort mig kan du väl klicka i att du följer min blogg (det gör du här till höger), det vore så kul att se hur många som följer mig, kanske kan jag bli nästa "Blondin-Bella" eller snarare en "Brunett-Lusse" PUNKT nu får du som äcklas lätt sluta läsa.
Amning är tydligen något som rör upp känslor. Det ska helst skötas diskret om det sker ute bland folk och man får inte säga att amningen går bra för då kan de som inte får det att funka bli ledsna och känna sig som mindre mamma. Allt detta fick jag mer eller mindre slängt i ansiktet ganska tidigt efter min förlossning, innan förlossningen hade alla inom vården tryckt ner i halsen på mig att det är VIKTIGT att amma. Tur att informationen om diskretion nådde mig för jag njuter så (ironi!) av att dra fram tuttarna i tid och otid.

Jag lägger inte in något mamma-värde i amningen. Man gör det som funkar för en och i slutändan är det viktiga att ditt barn är mätt och älskat.

Med detta sagt väljer jag att dela med mig av att amningen har fungerat bra för mig. Det var smärtsamt och ganska ovant till en början men nu när det går av sig självt får jag en stor fet kick av att jag kan nära mitt barn från min egen kropp. Nu har vi dock nått en punkt i vårt mamma-son förhållande där jag anser det sunt att vara ifrån varandra åtminstone korta stunder. Hittills har det inte funnits någon anledning att pumpa bröstmjölk eller ge min son ersättning eftersom ju amningen har funkat bra. Jag inser dock mer och mer att trots att jag tycker att det känns som om jag är självaste mamma-Mu  när jag pumpar och att jag ser pumpen som tredje hjulet i vårt förhållande så är det inte schysst att be farföräldrarna, eller någon annan, att passa honom utan att lämna lite mat/tröst i en nappflaska.

Så för dyra pengar köpte jag idag den plast- och silikon manick som kommer att komma emellan mig och min bebbe. Snyft. Men det var dax. Han är 3½ månader gammal, håller redan på att få 2(!!!) tänder och snart vill han gå på disko och dricka folköl.

Nu går vi och tar ställning!

Hoppas att vi inte tappar huvudet i valstugan!

Den stora 30-års vågen

Det är illa när en films bloopers är roligare än hela filmen. Speciellt en film med framgångsrika komiker. Såg "Date night" med Steve Carell och Tina Fey som var för sig kan vara roliga. Men i denna släta Hollywood produktion, ser man inga av de charmiga humoristiska dragen Tina Fey brukade visa upp i Saturday night live. Och Steve Carell blir bara ännu en Hollywood gubbe.

Kom hem klockan 22 från en 30-års fest. Ja, skrutten var med och trots att han var sååå duktig så var det bara egoistiskt att stanna längre än vi gjorde, eftersom han var så trött att han somnade trots den öronbedövande nivån av alldeles för många munnar som pratar i en alldeles för liten lägenhet. Jag är glad att vi gick, det kändes viktigt då det var en väldigt nära väns fest och jag tycker att det gick bra. Ingen kan säga att skrutten störde eller förstörde festen.

Jag är född 1980 så i år fyller många som jag känner inklusive jag själv 30 år. Det känns som en milstolpe i vårt relativt korta men samtidigt långa liv. Jag har aldrig varit så nykter så året 2010, året då man skulle gå från fest till fest. Och även om det smärtar mig lite att inte kunna ha en hejdundrans 30-års fest, 25-års festen blev det ju ingenting av heller, så gör det samtidigt inte så mycket.

Det är nog svårt att förstå, eller om jag utgår från mig själv, så hade det varit omöjligt för mig att förstå innan jag fick barn. Det känns inte så viktigt med ännu en fest och även om det skulle vara möjligt att lämna bort min son så känns det inte värt alla hans tårar då han bara är 3½ månader gammal. Man kan ju tycka att jag träffar min son varje dag och att folk bara fyller 30 en gång. Men det är starkare än min egen person - just nu är jag inställd på att ta hand om min son, se till att han mår bra och allt är värt att offra för att vara en så bra mamma som jag bara kan vara.

Där av att man kommer hem från en 30-års fest klockan 22, hinner äta ostbågar och se en film innan man går och lägger sig. Men det var verkligen kul att se alla. Alla var där, även jag denna gång! Jag lovar att jag ska dansa på bordet när vi alla fyller 40 (åh hemska tanke) istället...

Mad Men makes me a mad woman

Som mammaledig har jag börjat plöja igenom teve-serien Mad Men som utspelar sig i 60-talets USA. Man får följa en framgångsrik reklambyrå på Madison Avenue i New York och dess anställda. Livet på kontoret skildras med de stelbenta maktstrukturerna och alla intriger som inträffar då det ofta är fest på kontoret. Sedan byggs karaktärerna även upp genom att vi får följa dem i deras privatliv. Det är fantastiskt fina miljöer, pampiga frisyrer, sanslösa kostymer, alla röker hela tiden, man förväntas dricka och skåla i whisky på jobbet, de kvinnliga sekreterarna kallas för saker som sweetheart istället för vid namn, och kvinnor är förbrukningsvaror. Kontoret är en otroligt sexistisk miljö. Det är männens värld. Det är fortfarande självklart att diskriminera svarta och rasismen är utbredd, homofobi är standard och det kalla kriget gör sig påmint i människors liv.

Serien har ett lugnt tempo även om det är en modern serie, den började produceras 1997. Det är otroligt häftigt att se 60-talet skildrat med sådan kärlek till detaljer samtidigt som det är underbart att inse hur långt vi har kommit sen dess med kvinnorörelsen, integrationen, till och med barnens roll i familjen har förändrats oändligt. Även om vi har en bit kvar får man inte glömma hur mycket som har förändrats till det bättre.  

Om jag levde i Mad Men världen så skulle jag för det första vara gift eftersom jag har barn. Sedan skulle det förväntas av mig att ha lämnat karriären för familjen. Min son skulle därför bara vara en i raden av en stor barnaskara. Jag skulle förmodligen inte ha någon som helst inblick i familjens ekonomi och jag skulle vara helt utesluten från att ta viktiga beslut tillsammans med min man som påverkar vårt gemensamma liv. Jag skulle även ha druckit cocktails under hela min graviditet, absolut inte ammat och rökt i närheten av barnen.

Jag vet inte hur det låter i era öron, men kolla in serien!!! Den är underbar! Se den gärna i sunkiga hemma myskläder för störst kontrast till de fina, uppklädda hemmafruarna. Och låt dig förälska dig en aning i den mystiska och stiliga huvudkaraktären Donald Draper.

Vi tar cykeln till kalaset!

 Jag är den sortens person som sällan får tråkigt. Moment i vardagen som kan tyckas vara tråkiga, så som transportsträckor, fyller jag med litteratur. Därför ser du mig alltid med näsan djupt nere i en bok när jag förflyttar mig från punkt a till b med tex buss eller tunnelbana. Sedan jag fick barn kan en bussresa te sig på så många olika vis. Allt ifrån en skrikande unge och en svettig mamma till ett sovande barn och en ensam mamma är vanligt. Oftast får jag nog ändå ägna min son uppmärksamhet under resan eftersom vagnen ibland kan tippa i snäva rondeller eller om busschaufförerna är lite för bryska i svängarna. Så jag har helt kommit av mig i mitt läsande.

Idag sov han så jag fördrev tiden med att sitta och glo runt på bussen och människorna som stressade utanför bussen. Inne i stan såg jag män i kostym som färdades med cykel. Genast mindes jag tillfällen när jag spenderat timmar på att göra mig fin till en fest och sen cyklat dit i kjol, höga klackar och fullt spackel. Är inte de såååå svenskt? I Madrid tog mina spanska vänner en taxi för att förflytta sig några få kvarter, i New York såg jag två brudar slåss öven en taxi, på Hawaii tog man bilen till krogen och körde hem efter att i förebyggande syfte (vilket inte funkar) hinkat i sig flera glas vatten.
Själv gick jag Manhattan upp och ner genom snålblåsten trots att taxi sägs vara billigt, jag har gått sönder mina fötter i Barcelona där värmen gjorde att jag fick blåsor överallt på fötterna, i Havanna försökte ett gäng väskryckare ge sig på mig när jag åter igen promenerade hem längst med Malecon på självaste julafton. För inte så länge sedan såg jag en kvinna i klackar, kort kjol och stay-ups pumpa sin cykel vid Slussen. Det såg besvärligt ut i den korta kjolen. Men jag tror inte det har att göra med att vi skulle vara snålare än andra, vi är nog bara inte sådana att vi lägger pengar på en taxi när vi kan promenera "för att det är en sån vacker kväll" eller när det finns en buss som kan förflytta oss samma strecka för en tiondel av priset. Vi är nog bara förnuftiga. Vi kanske rent av är lite hurtiga.

Min kompis som bor i Usa var i Sverige nyligen. Hon tyckte att alla hade käkat glosoppa till middag... Sen dess kan jag inte sluta tänka på det och jag kommer dels på mig själv med att glo utan att skämmas och undrar ständigt vad fan alla andra glor för! Det är ju sällan man får ett leende av en främling i denna kalla stad, eller en gillande blick. Så vad är det vi glor på? Jag vill inte bli granskad så fort jag lämnat lägenheten.

Imorgon blir det äntligen kräftkalas här hemma så ni som kommer är välkomna på cykel!

"Hela gänget sitter här"... Men jag är ju hemma.

Lite ledsen blir jag nog när jag inser att vännerna har slutat räkna med mig för att jag har skaffat barn. Visst ser mitt liv annorlunda ut nu, visst har jag mindre tid för mina vänner, men det vore ju trevligt att ändå bli tillfrågad. Jag är glad för de vänner som beter sig som vanligt, jag är fundersam över dem som inte längre gör det.

Jag är inne i en ny fas av mitt liv. Jag är till stor del isolerad i mitt föräldraskap, saknar sammanhang så som arbete/studier. Därför blir det bara värre när man inte längre räknas. Folk kan ju påstå att jag har förändrats, men alla andra som inte har fått barn, varför måste de också förändras?! Mitt jobb just nu är att ta hand om min bebis, men som alla krävande jobb kan man behöva ta lite ledigt ibland. I mitt fall är vi tack och lov två som har hand om pojken, så visst kan jag komma ifrån om jag vill. Att jag inte skulle finna anledning att vara ifrån mitt barn var jag nog aldrig riktigt beredd på, jag trodde att jag skulle känna ett behov av att kräva mer ensamtid då och då. Men uppdelningen har skett naturligt. Oftast kan och vill jag ta med min bebis dit jag ska. På morgonen, när jag är trött och min sambo är hemma, får jag ligga kvar och sova, då tar jag gärna ut lite ensamtid. Men annars förstår jag inte varför mina vänner inte är intresserade av att träffa oss båda. 

Jag vet att vissa av mina vänner kommer att avfärda mig som en irrationell mamma nu. Som jag själv gjorde i fjol när jag valde att inte ha en åsikt när det uppstod en bebiskonflikt inför en helg på landet.  

Kanske är det nu någon som läser det här och tänker att de borde ringa och förklara sig. Snälla gör inte det. Det går ingen nöd på mig och säkert är det så att jag kommer avböja nio gånger av tio, eftersom ni fortsätter att leva som förut. Men de som gärna vill umgås med oss hittar ju en form som passar oss allihop. Faktum är att inte alla barn skriker hela tiden. Faktum är att småbarnsföräldrar går ut efter kl.18 ibland. Faktum är att även mammor har känslor.

När jag var liten minns jag hur den latinamerikanska föreningen "26 de marso" som mina föräldrar då var med i hyrde en lokal i Rosengård centrum. Alla var bjudna. Medan de vuxna pratade och dansade på festen sprang vi ungar runt och lekte. Alltid fanns det stora barn som tog hand om de små, snälla farbröder som skojade med oss och en kärleksfull känsla av att man tillhörde en grupp människor.

Man var inte uppdelad i barnfamilj -  icke barnfamilj.

Sov! Nej vänta nu - VAKNA!!!

Det är underligt hur man ofta kan önska att ens bebis ska somna så man får vila ryggen, äta ordentligt, diska, kolla facebook, eller bara få vara "ifred"... Men så fort han somnat vill jag skaka om honom så han vaknar, jag får inte tillräcklig tillfredställelse av att bara titta på honom. Fast man kan ju stå över spjälsängen, som ett psyko och bara glo, det kan man göra - länge. Men det går inte upp mot en vaken liten krabat.

Tidig morgon

Jag tror mig ha fått det barn jag mäktar med... Jag är ingen morgonmänniska och behöver min skönhetssömn. Så tro att jag blev lättad när det visade sig att plutten sover bra och inte vaknar allt för tidigt om morgnarna. Men han är ju ett litet barn så ibland är det inte riktigt som jag skulle önska.

Imorse utkämpade vi en kamp på skötbordet, eftersom jag var tvungen att byta blöja på honom och han kände sig tvungen att snurra runt på magen. Att sätta på en ny blöja och undvika att få bajs överallt när en liten tornado skruvar sig ur en grepp är inte helt enkel. Sedan fick jag torka lite spyor i babygymmet innan jag ens fått i mig frukosten...

Nu biter han mig i tummen medan jag skriver. Det är ju helt klart inte jag som är i fokus längre.

Skrivarkursen

Jag har länge sneglat på skrivarkurser men alltid tyckt att mina oregelbundna arbetstider har stått i vägen för mig och något som hålls på regelbundna tider.

Under graviditeten slog det mig att som mammaledig skulle jag få chansen att förverkliga drömmen. Med en så främmande situation som att bli mamma i sikte och allt jag hade hört om hur tankspridd man kan bli av den beryktade amningsdimman ville jag verken ge mig in i något alldeles för seriös eller betala för mycket pengar. Till slut föll svaret ner i min brevlåda. Vuxenuniversitetet, 6 träffar, 1150kr. Perfekt!

Jag har precis börjat lämna ifrån mig min son. Eftersom han helammar har det känts krångligt att vara ifrån honom och ska jag vara helt ärlig har jag inte känt något behov av att göra saker som inte innefattar honom. Det är praktiskt att alltid ha hans mat med mig, redo för att ätas, men jag tilltalas lite av idén att pumpa mjölken. Så jag pumpade honom full med mat på plats och räckte sedan över honom till hans pappa som tog med honom hem. Så med lite ångest över att vara ifrån min solstråle gick jag in i rummet där kursen idag började.

Jag möts av svennig tystnad som ligger som ett lock över gruppen. Kanske tack vare att jag ägnar dagarna åt att prata med ett spädbarn som inte svarar bestämmer jag mig genast för att leka amerikan och babblar på för att bryta den pinsamma tystnaden.
Den första uppgiften blir att på fem minuter skriva vad vi skulle göra om vi vann en miljon. Intressant nog skriver 9/10 något om att resa. Som vi längtar bort! Senare har vi fikapaus och då undrar kursledaren om ingen brinner för sitt jobb. Hon berättar om hur hon skiljer på att författa och att skriva för brödpengar. Jag tycker att det hela låter aningen pretentiöst och provoceras av tystnaden som råder. Så därför säger jag något i stil med: ” Jag tycker att det är skönt att inte brinna ibland, att bara stänga av huvudet och göra..." Tystnaden blir lång men till slut säger ledaren att hon nog föredrar att brinna för det hon gör, sedan tittar hon på mig som om jag är dum i huvudet och resten fortsätter att tiga...

Jag säger det igen, man blir fan trött utav att jämt och ständigt gå runt och brinna... Ibland måste man få vila på sparlåga!