Bara i Sverige...

     ... finns det en förskola som är öppen för alla, nära där DU bor, gratis och välkomnande.

     Det kändes smått fantastiskt att få uppleva en sångstund med min son som blir fem månader om lite drygt en vecka. I ett lekrum fullt med bebbar som satt i ring stödda av sina föräldrars uppmuntrande famn sjöng vi barnvisor tillsammans. Må hända att det mest var föräldrarna som lite blygt tog ton och när det var extra svåra visor bara förskolelärarinnorna men min son var inte oberörd av verksamheten. Tvärtom satt han storögt och tittade runt i ringen, på alla de andra barnen och de vuxna.

     På en tjock mjuk matta utspelade sig kampen om skallran tillsammans med de andra från vår barngrupp på bvc (barnavårdscentralen för er som inte är insatta). Den äldsta i gruppen blir ett halvår samtidigt som min pojk blir fem månader. Hon var kung över skallrorna och som enda sittande bebis i sällskapet roffade hon girigt åt sig alla leksakerna. När hon sedan gick iväg och åt lite med sin mamma passade min pojk på att bli kungen för en stund. Nu var det han som var störst i ett sällskap av en klenis, en tjurig och en som inte kunde närma sig då krypförmågan ännu inte har uppfunnits. HAHA, så kul vi hade i detta hav av dreglande mini-människor.

Till detta lekland bara 3 minuters promenad från där vi bor får vi komma varje dag och dricka kaffe till självkostnadspris. Det är ju nästan så att man blir salig! Ibland är Sverige underbart.

Bokhyllan där jag bor

Jag går så mycket nu för tiden att det är oundvikligt att inte få en massa nya intryck. Det är nästan som att vara turist i sin egen stad. Med blicken riktad uppåt och ett lugnt promenad tempo hinner jag se massor! När barnet sover tryggt i vagnen och jag går och går och går nyttjar jag min mobilkamera eller min Canon för att dokumentera det jag ser. När min sambo kommer hem från jobbet kan jag visa honom vad jag har sett. Jag kan även dela det med er, en bild säger ju som bekant mer än tusen ord.

Såg det här fina initiativet för ett tag sedan nere i Årsta centrum där jag bor.



"Ta gärna en bok här! Om du har möjlighet ställ gärna in en också." 



Träningspremiären avklarad

Det var en otroligt opeppad person som klev in på gymet i måndags. Med dallrande mage och mjölkläckande bröst är det kanske inte svårt att förstå att jag har varit mer upplagd för att träna. Hela dagen kände jag en odefinierbar oro över att gå och dansa på ett pass som jag har kunnat utan och innan. Jag och min kompis brukade stå längst fram, sucka över dem som inte hängde med, irritera oss på dem som stod i vägen för våra graciöst utsträckta armar. Idag stod vi nästan längst bak. Jag slog knut på mig själv i snurrarna, tappade bort mig i koreografin, flåsade och stånkade, svettades och var tvungen att smita undan för att dricka vatten. Det var mycket jobbigare än jag mindes det, jag var inte stark nog, inte heller snabb nog. Jag har numera så dålig kondis att det rev i halsen när jag flåsandes försökte syresätta musklerna.

På väg ut från träningslokalen säger instruktören: "Vad kul att se er tjejer, kul att ni är tillbaks!"

Var på jag rent instinktivt försöker försvara och förklara mig och utbrister: "Jag har fått barn! Det är första gången jag tränar idag!"

Min stackars kompis som inte hade en lika vattentät ursäkt sa att hon ju ville hålla sig på samma utveckligskurva som jag... Varför ursäktar man sig för en instruktör på ett gym??? Det är ju jag som betalar för träningskortet och jag som inte blir tränad om jag låter bli att gå dit.

Men som min vän sa: "Nu kan det bara bli bättre!"

Som grädde på moset hade jag lyckats förtränga att träningsvärk alltid är värst dag två så hej vad stel jag var idag när jag stapplade ur sängen.

Men nu släpper jag ångesten över det, nya friska tag!

Träning post graviditet

     Hur länge får man kalla sig för "nyförlöst" och skjuta upp träningsstarten???? Antagligen inte så länge som jag har gjort.
      MEN till mitt försvar drabbas jag numera nästan av panik när jag tänker på att jag måste komma igång med träningen. Pre graviditeten sprang jag det tuffa loppet Tjurruset. Det var för ganska exakt ett år sedan, då tränade jag ofta fyra, ibland fem gånger i veckan inför mitt lopp som var en hård mil i terräng. Då var jag gravid utan att veta om det. I efterhand skojade vi om att ett embryo som klarar det måste bli en stark bebis. Successivt drog jag ner på träningen och en månad eller två innan jag slutade jobba så hade jag slutat träna helt eftersom jag blev heeeelt färdig bara utav att jobba. När jag slutade jobba hade jag hunnit bli förslappad och i slutet av graviditeten var jag så stor att jag mest satt stilla på arslet.

     Jag slutade jobba den 22 mars så jag har förmodligen inte tränat på ca 8-9 månader. Det känns som att jag skulle behöva gå på träningsinskolning. Gå till gymmet en dag och bara dricka lite vatten och känna doften av träningssvett. Dag nummer två skulle jag förmodligen känna lite på maskinerna, kanske ta ett tramptag på en cykel eller lyfta en hantel eller två. Vid tredje träningstillfället skulle jag ro i 10 minuter och sedan gå hem. Successivt skulle jag förhoppningvis hitta tillbaka till träningsformen.

     Men det blir sällan som man tänkt sig. Idag åt jag lunch med några vänner. En av dem brukade jag gå och dansa med varje måndag på Sats. Utan att jag riktigt fattade vad som hände hade vi bestämt att sätta igång IMORGON... En timmes dans med hopp och annat som kräver mycket kondition. Vi brukade stå längst fram, sätta alla stegen och sucka åt dom som inte gjorde det. Imorgon står jag längst bak och flåsar. Vet inte ens om jag kommer i mina träningskläder. Hoppas att jag inte snubblar.

     Men det är väl lika bra att börja inför beach 2011 som sätter igång i februari för min lilla familj som ska övervintra på sydligare breddgrader. Jag får nästan andnöd när jag tänker på vad som väntar mig imorgon, det är så mycket lättare att vara en soffpotatis.

Seg start på veckan men händelserik och tänkvärd avslutning

     Det slutade äntligen att regna och jag fick tillbaks lusten att befinna mig utanför mitt hem.

     En solig men iskall torsdag gav jag mig iväg till Årsta centrum för att fika med min enda Årsta-baserade vän. Den hundradel av mitt hjärta som tillhör en småstadstjejs tilltalas av att kunna "göra något" inom endast fem minuters promenadavstånd. Min vän har varit sjuk en längre tid men är nu på bättringsväg. Jag hoppas med hela mitt hjärta att han blir återställd snart. Det är oundvikligt att inte drabbas av en massa tankar om livet när man inser hur dåligt man skulle kunna må. Genast uppskattar man det man har. Något som slog mig som nytt i mitt resonemang var att jag tänkte tanken: "Vi är för unga för att drabbas av allvarliga sjukdomar..."

     Jag blir 30 i november. Jag lämnar 20-års åldern med insikten att jag inte är odödlig men tänkte leva minst 10 år till innan jag vill börja oroa mig för att min generation kan bli sjuk. Allvarligt sjuk. Man ska inte behöva oroa sig för att lämna sina små barn föräldrarlösa. Jag finner det även underligt att det ofta krävs hemskheter och tragedier för att framhäva det goda i livet. Handlar det i slutändan bara om kontraster?!

     Jag gick en lång planlös promenad på Söder efter vår fika, på gator jag aldrig tidigare upplevt. Min son sov gott i sin vagn, den friska luften nockade honom tills vi kom in i värmen på ica. Jag gillar att vara hemma när han sover för då känner jag att jag ur ett rent egoistiskt perspektiv får ut mer av tiden. Jag kan ägna tiden åt saker jag uppskattar att göra som att läsa, skriva, kolla serier i datorn. Eller så kan jag göra lite nytta genom att diska, plocka undan eller göra klart fotoalbumet som jag började på för flera månader sedan. Men ofta sover han länge när vi är ute, så länge vagnen är i rörelse och det inte blir för stora förändringar i temperatur eller ljud. Så medan jag nöter sulorna på mina joggingskor är jag utlämnad till mina tankar och synintryck.

     Idag fredag fick jag en mindre chock när min sambo kom in i sovrummet och berättade att marken var täckt med snö. Som tur var lyste solen stark och det mesta smälte bort. Jag och min lilla bebis åkte och träffade en god väns efterlängtade pyttebebis som föddes för en vecka sedan. Trots att våra ungar var nästan exakt lika stora vid födseln slogs jag av hur liten min väns son var. Jag har redan svårt att minnas att min son någonsin varit så liten. Givetvis förstärktes hela upplevelsen av kontrasten när de låg bredvid varandra, den ena en vecka gammal den andra fyra och en halv månader gammal.

     Jag börjar förstå allas engagemang när min son föddes, de mest oväntade människorna hörde av sig och gratulerade, skickade kort, presenter och lyckönskningar. Ett spädbarn måste väl ändå vara det vackraste och mest hoppfulla vi kan möta, de tar fram det bästa ur människor. Ett alldeles nytt liv redo att utvecklas och formas. Jag minns ännu smärtan i mitt sköte från förlossningen men i mitt hjärta förstår jag att man vill ha fler. Ännu vinner dock kroppen!

     Jag tror att jag ska börja göra hjärngymnastik genom att en gång i veckan gå igenom listan över saker i mitt liv som jag är tacksam över. Det ska inte behöva hända något hemskt för att jag ska bejaka de sakerna. Jag är inte religiös men jag tror att jag fattar poängen med bordsbön.

     Så idag är jag tacksam för min underbara familj, det stöd jag får av min käraste, att min son är frisk, att min väns son mår bra och ökar fint i vikt, att min vän i Årsta också snart ska öka fint i vikt, att jag kunde köra hem trots det hala väglaget, den goda middagen jag fick i Midsommarkransen, den underbara nyfikenheten min andra väns 7-åring uttrycker för min son och för den förhoppningsvis goda sömnen jag strax ska unna mig!

 Rakt översatt från engelskans "Look out/up"???

En korrektare variant vore "Se upp" enligt min mening.

När är det dax att leka?

06:35 imorse bestämde sig min son för att det var lekdags.

Så jag fick snällt rulla ur min varma sköna säng och förflytta mig till en inte allt för mjuk filt på vardagsrums golvet. Han var hur pigg som helst, låg på mage och utforskade nyfiket sin omgivning. Jag slumrade till mellan hans jollrande utrop och varje gång jag åter öppnade ögonen låg han på ett nytt ställe i en ny vinkel. Det var som att vi lekte den där gamla leken när en står med ryggen mot de andra och alla springen mot den som räknar medan den inte ser. När den som räknar sedan vänder sig mot gruppen ska alla stå blick stilla. Om någon råkade fladdra till fick de gå tillbaks till startlinjen och börja om sin strävan att nå den som räknade.

Min son fick gå tillbaks till startlinjen som i det här fallet är centrerat på filten, varje gång han lyckats komma av filten som skyddar mot smuts och gör hela upplevelsen lite mjukare än om han legat direkt på parketten.  

Redan självständig

Igår var sjätte och sista lektionen på min författarkurs. Jag är helnöjd med kursen, den var faktiskt allt jag hade hoppats på. Nu vet jag inte bara hur jag ska komma igång med mitt skrivprojekt som jag gått och funderat på länge, utan jag har dessutom 6 enkla steg att följa, från att hitta skrivrutiner till hur man kontaktar förlag om jag får lust att plåga mig själv med en massa refuseringsbrev.

Självklart hinner man inte annat än att skrapa på ytan på dessa sex veckor som gått men det har varit alldeles lagom och jag har till och med skrivit en inledning till min berättelse! Inte illa. Min svägerska var barnvakt för första gången. Samtidigt som jag glädjs över hur bra det gick, svider det lite i hjärtat av svartsjukan en mor känner första gången hennes älskade lilla bebis inte mottar henne som om hon vore den enda och bästa personen i sin värld. Inte nog med att han verken sov eller skrek när jag kom, han var helnöjd i sin kusins sällskap och mer eller mindre ignorerade mig. 4½ månader gammal har han redan börjat sin väg till att bli en självständig individ.

Mycket har hänt sen jag sist skrev. Bland annat har hösten kommit och det blir svårare och svårare att motivera sig att lämna lägenhetens varma, torra, skydd för det svenska ogästvänliga höstrusket. Jag känner mig som en dålig mor när jag njuter av att ligga i sängen bredvid mitt sovande barn och kolla på teveserier på datorn. Och jag leker hellre flygplan på en filt på vardagsrumsgolvet än brottas mot blåsten ute under en promenad.

Kanske är det tur att kylskåpet är tomt för nu ska vi ut på promenad. Medan regndropparna piskar i mitt ansikte ska jag drömma om sol, städhjälp och ett barn som nöjer sig med att sitta kvar i vagnen.

Så här ska hösten vara inte grå och blöt som idag!

Barn har öppnat så många dörrar för mig, fler än det har stängt.

Jag är glatt överraskad över hur många som pratar med mig ute på stan sedan jag fick barn. Folk som vanligtvis går och surar för sig själva på gatorna, (för man är ju psyko om man pratar med en främling), har sedan jag började promenera med en barnvagn börjat tilltala mig spontant. Det är så trevligt. Man småpratar lite med en annan mamma på bussen, utbyter tre meningar med en äldre kvinna när man väntar på att det ska bli grönt vid ett övergångsställe, en krokig tant säger hej när hon sätter sig på bänken bredvid mig då jag sitter och ammar... Man är inte ensam. Alla är ensamma. Men vi är ensamma tillsammans.

En sjuk grej hände apropå ovanstående:

Utanför buss nr3
Jag sa till en barnvagnsmamma att det fanns plats bak i bussen för en smal vagn och så klev jag själv på fram där hon stod före mig. Bussen åker och jag ser inte retrovagnen som jag skickade bak. Mitt samvete gnager mig hela vägen till Slussen där jag hoppar av för att byta buss. Men som en uppenbarelse står hon där och väntar på samma buss som jag ska med. Så jag går fram och undrar hur hon åkte och berättar om min vånda över att ha fintat bort henne ur busskön. Sen var vi igång och småpratade. Jag berömde hennes vagn, hon berättade om vilket loppis fynd den hade varit, sen sa hon att de skulle byta vagn eftersom dom skulle ut och resa, jaha men så kul och vart ska ni åka.... Argentina i 6 månader. NÄMEN. Vi ska ju till Uruguay i 4. MEN så kul och sjukt, då måste vi ju ses, för vi ska över dit, ja men vi ska ju också över dit.

Blablabla! Så vi bytte mailadress och ska försöka ses här hemma innan de åker iväg nu i november. Det hela är sjukt på så många olika nivåer. Dels slumpens makt. Men också att bestämma träff med någon man har träffat på bussen i en kvart känns knasigt. Roligast är dock om man tänker sig samma händelse fast i en annan del av världen. Och mammorna säger till varandra: ... "ja vi ska till Sverige. Nä men vi ska till Finland, men... så då måste vi ju bara ses".

Livet är skönt nu! Och enkelt.