Idag skymtade jag att tand nr 7 är på väg att ploppa upp... Därav det ökade salivutsläppet och den avbrutna sömnen. Med första barnet fattar man alltid i efterhand varför ungen har uppfört sig som den har.
Det är knappt så att man ser den, man ser mest att det är en liten vit flisa i tandköttet. Vid sådana tillfällen vill man vända sig om till den andra föräldern så denna kan hjälpa till att bekräfta det otroliga som det är att se sin egen avbild växa fram... Det är verkligen som man säger, delad glädje är dubbel glädje.
Med den nästan massiva tandraden som håller på att växa fram kommer han snart att se ut som en mini krokodil och snart får jag boka dubbla besök till tandhygienisten, en tid till mig och en till krokodilungen!
onsdag 12 januari 2011
tisdag 11 januari 2011
Singelmom
Så har då den kritiska veckan kommit när min kille är bortrest på jobb och jag är kvar hemma med vår lilla son, ensam i 7 dagar. Eftersom det är jätte skönt att lämna över ansvaret en stund när min kille kommer hem från jobbet och sen dela på det resten av kvällen så inser jag att det kommer att bli tufft. Vi är vanligtvis ett team och ensam är inte stark... Ensam okar bara bära 9kgs klump en liten stund när klumpen skriker på natten, resten av tiden får ensam ligga ner med klump och försöka stå ut med de hjärtskärande skriken. Då får man ta hjälp av öronproppar eller något annat som får en att stå ut så länge som barnet kräver. Ensam orkar knappt ta hand om bebis 24/7, ännu mindre dessutom ta hand om sig själv och hemmet.
Men ändå gick första dagen bra, det var som om min lilla son kände på sig att mamma behövde en snäll pojke. Andra natten däremot var ganska tuff. Andra dagen har klarats av med resterna i kylen och underbara svärföräldrar som alltid ställer upp. Får se hur den stundande tredje natten blir. Man bryts ner lite i taget. Ju fler dagar som går, ju tröttare är man, då får man sämre tålamod vilket barn känner av och då blir de gnälligare. Jag beundrar de som uppfostrar ett barn på egen hand. Ni som känner någon som gör det se till att bjuda till lite extra någon gång då och då. Överraska dom med en färdig lagad lunch. Diska deras berg med smutsigt porslin. Rasta deras hund eller erbjud dig att hämta på dagis en eftermiddag.
Den här veckan kommer nog mest att handla om att klara allting själv och hur ens vänner och familj är de som gör att man överlever och mår bra. Jag kan ha mist en familjemedlem idag över ett bråk. Förmodligen kommer jag att ligga sömnlös inatt i sorg. Singelmom not so tough...
Men ändå gick första dagen bra, det var som om min lilla son kände på sig att mamma behövde en snäll pojke. Andra natten däremot var ganska tuff. Andra dagen har klarats av med resterna i kylen och underbara svärföräldrar som alltid ställer upp. Får se hur den stundande tredje natten blir. Man bryts ner lite i taget. Ju fler dagar som går, ju tröttare är man, då får man sämre tålamod vilket barn känner av och då blir de gnälligare. Jag beundrar de som uppfostrar ett barn på egen hand. Ni som känner någon som gör det se till att bjuda till lite extra någon gång då och då. Överraska dom med en färdig lagad lunch. Diska deras berg med smutsigt porslin. Rasta deras hund eller erbjud dig att hämta på dagis en eftermiddag.
Den här veckan kommer nog mest att handla om att klara allting själv och hur ens vänner och familj är de som gör att man överlever och mår bra. Jag kan ha mist en familjemedlem idag över ett bråk. Förmodligen kommer jag att ligga sömnlös inatt i sorg. Singelmom not so tough...
söndag 9 januari 2011
Jag kanske borde förklara mig!
Jag kan förstå att syftet med den här bloggen inte är solklart. Så jag ska förklara för er mina trogna läsare.
Har vi inte alla dagar när vi ifrågasätter oss själva; det vi gör, vad vi vill göra i framtiden, vart vårt liv är på väg?! Jag frågar mig oftast om jag verkligen kommer att orka jobba med teater i hela mitt yrkesliv. För tio år sen trodde jag att om jag bara blev lite äldre så skulle jag få det lättare. Men männen har blivit gubbar och nu står det ofta mellan ung, utbildad och erfaren tjej, eller äldre och ännu erfarnare, dock icke utbildad gubbe. Stundvis är det tröstlöst. Så en av dessa tröstlösa dagar satt jag och en polare och snackade om VAD jag skulle kunna göra istället. Det enda jag ser mig själv göra är att skriva. I vilken form vet jag inte. Man kan ju jobba som journalist, informatör, bloggare, tyckare, författare osv. Av alla alternativ känns det som att blogga är det enda jag kan börja med utan att göra en drastisk och galen förändring i mitt liv. Att satsa på att "bli" författare känns lite för lite förankrat i verkligheten. Vi småbarnsföräldrar kräver ändå en aning ordning i kaoset. Så min kompis sa åt mig att börja skriv för att se vad som händer.
Min spontana reaktion var att om en snorunge kan tjäna 200-tusen på att lägga upp bilder på sina outfits, en annan snorunge får vara med i varenda djävla tvprogram eftersom hon är en vandrande freakshow som har skönhetsopererat sig massor av gånger trots att hon bara är typ 12, andra bara blir lästa för att de spyr ut kritik till allt och alla... OSV.... Så borde väl en blogg med ett uns av substans kunna kamma hem tre-fyratusen i månaden. Målet är inte särskilt högt satt och känns på alla sätt och vis realistiskt.
Men ni är bara 20-30 som läser. Jag är otroligt smickrad av att ni så att säga läser mina tankar. Men jag undrar hur jag ska ta det hela till nästa steg. Därför undrar jag över relevansen i det jag skriver för någon som inte vet vem jag är. Om du gillar det jag skriver, eller tror att någon du känner skulle kunna gilla, ogilla, skratta, reta sig på, underhållas av det jag skriver eller helt enkelt känna sig tvungen att läsa om du tipsade om mig så får du gärna vidare befordra länken!http://kulturmorsan.blogspot.com/
Vips så har 30 läsare blivit 50 000...
Har vi inte alla dagar när vi ifrågasätter oss själva; det vi gör, vad vi vill göra i framtiden, vart vårt liv är på väg?! Jag frågar mig oftast om jag verkligen kommer att orka jobba med teater i hela mitt yrkesliv. För tio år sen trodde jag att om jag bara blev lite äldre så skulle jag få det lättare. Men männen har blivit gubbar och nu står det ofta mellan ung, utbildad och erfaren tjej, eller äldre och ännu erfarnare, dock icke utbildad gubbe. Stundvis är det tröstlöst. Så en av dessa tröstlösa dagar satt jag och en polare och snackade om VAD jag skulle kunna göra istället. Det enda jag ser mig själv göra är att skriva. I vilken form vet jag inte. Man kan ju jobba som journalist, informatör, bloggare, tyckare, författare osv. Av alla alternativ känns det som att blogga är det enda jag kan börja med utan att göra en drastisk och galen förändring i mitt liv. Att satsa på att "bli" författare känns lite för lite förankrat i verkligheten. Vi småbarnsföräldrar kräver ändå en aning ordning i kaoset. Så min kompis sa åt mig att börja skriv för att se vad som händer.
Min spontana reaktion var att om en snorunge kan tjäna 200-tusen på att lägga upp bilder på sina outfits, en annan snorunge får vara med i varenda djävla tvprogram eftersom hon är en vandrande freakshow som har skönhetsopererat sig massor av gånger trots att hon bara är typ 12, andra bara blir lästa för att de spyr ut kritik till allt och alla... OSV.... Så borde väl en blogg med ett uns av substans kunna kamma hem tre-fyratusen i månaden. Målet är inte särskilt högt satt och känns på alla sätt och vis realistiskt.
Men ni är bara 20-30 som läser. Jag är otroligt smickrad av att ni så att säga läser mina tankar. Men jag undrar hur jag ska ta det hela till nästa steg. Därför undrar jag över relevansen i det jag skriver för någon som inte vet vem jag är. Om du gillar det jag skriver, eller tror att någon du känner skulle kunna gilla, ogilla, skratta, reta sig på, underhållas av det jag skriver eller helt enkelt känna sig tvungen att läsa om du tipsade om mig så får du gärna vidare befordra länken!http://kulturmorsan.blogspot.com/
Vips så har 30 läsare blivit 50 000...
lördag 8 januari 2011
Föräldrafällan
Jag gick in i sovrummet för att natta min pojk igår. Det hade hunnit bli sent för honom klockan var runt 21. Inte så sent för en fullvuxen, som jag. Men ändå låg vi båda och snarkade från 21:30, har jag fått återberättat för mig. Och jag vakande inte förrän runt 2 när han vaknade som han gör alla nätter och vi får vandra omkring med honom.
Har en känsla av att det är första men knappast sista gången man kommer att råka så att säga "call it a night" i samband med nattning...
Har en känsla av att det är första men knappast sista gången man kommer att råka så att säga "call it a night" i samband med nattning...
torsdag 6 januari 2011
Film; The Town
Ursäkta det otroligt oinspirerade inlägget, är trött och måste sova. Inatt fick vi promenera med en 9+kg tung bebis i två timmar, MITT I NATTEN. Har han gått och blivit vampyr?! Varför dessa plötsliga nattliga utsvävningar?
Såg hur som helst filmen The town idag och den var spännande. Mycket action, mycket Boaaaston och en massa Ben Affleck. Men inte den mesiga Ben Affleck utan en lite äldre med mera patina! Se! God natt!
Såg hur som helst filmen The town idag och den var spännande. Mycket action, mycket Boaaaston och en massa Ben Affleck. Men inte den mesiga Ben Affleck utan en lite äldre med mera patina! Se! God natt!
tisdag 4 januari 2011
Alla borde våga le!
Det blir mycket teve när man är hemma om dagarna. Det är inte alltid jag kollar aktivt men det är som när man bor ensam... Det är skönt att höra en annan röst än sin egen. Eller lite ljud generellt sett. Jag brukar knappast prata för mig själv men jag pratar med E. Ofta får jag höra "bababababababa" till svar, men oftast får jag inget svar alls.
Den kritiska tiden är efter morgonteven och innan eftermiddags repriserna, då finns det praktiskt taget bara "Efter Tio" med Malou von Sivers. Igår hade hon dock ett gripande reportage med medicinska volontärer som hjälper barn att le. En sjuksköterska och en narkossköterska som hjälpt barn i Etiopien (tror jag att det var) berättade om hur de opererat på löpande band för att hjälpa så många som möjligt. Många som vandrat i dagar i hopp om att få hjälp, andra som levt gömda under en burka för att dölja missbildningarna i ansiktet de levt med sen födseln.
Barn som aldrig funnit anledning att le eftersom deras ansikten varit gravt deformerade. Men med ett relativt enkelt ingrepp kunde barnen få ett nytt liv.
Jag tänker donera pengar, gör det du också! Läs om projektet på http://www.operationsmile.se/
Nedanstående är kopierat från tv4.se:
Så kan du bidra:
Ring 0770-930 735 för att skänka 150 kronor
Sms:a SMILE till 72980 för att skänka 50 kronor
Gå in på http://www.operationsmile.se/ och skänk valfritt belopp
Den kritiska tiden är efter morgonteven och innan eftermiddags repriserna, då finns det praktiskt taget bara "Efter Tio" med Malou von Sivers. Igår hade hon dock ett gripande reportage med medicinska volontärer som hjälper barn att le. En sjuksköterska och en narkossköterska som hjälpt barn i Etiopien (tror jag att det var) berättade om hur de opererat på löpande band för att hjälpa så många som möjligt. Många som vandrat i dagar i hopp om att få hjälp, andra som levt gömda under en burka för att dölja missbildningarna i ansiktet de levt med sen födseln.
Barn som aldrig funnit anledning att le eftersom deras ansikten varit gravt deformerade. Men med ett relativt enkelt ingrepp kunde barnen få ett nytt liv.
Jag tänker donera pengar, gör det du också! Läs om projektet på http://www.operationsmile.se/
Nedanstående är kopierat från tv4.se:
Så kan du bidra:
Ring 0770-930 735 för att skänka 150 kronor
Sms:a SMILE till 72980 för att skänka 50 kronor
Gå in på http://www.operationsmile.se/ och skänk valfritt belopp
måndag 3 januari 2011
Häftig konst!
 |
| Vicissitudes - Copywrite Jason de Caires Taylor |
 |
| Man on fire - Copywrite Jason de Caires Taylor |
 |
| Inland - Copywrite Jason de Caires Taylor |
En konstnär har sänkt cementskulpturer föreställande människor i havet. Där står det och bildar artificiella korallrev som växer och förändras allt efterhand som tiden går.
Magiska foton finns på konstnären Jason de Caires Taylor's hemsida. För dom av oss som har upptäckt det underbara med att dyka och få känna den tyngdlösa värld som döljer sig under ytan är det en dröm att få uppleva det här marina museet!!! Tills det blir möjligt får vi hålla till godo med Jasons foton...
lördag 1 januari 2011
1 januari... Dagen då världen står stilla.
Igår glitter, paljetter, lösögonfransar, champagne, oxfilé, underbart sällskap och ännu lite mera god champagne.
 |
| Vi gjorde en brunchkorg som vi tog med till värdparet som present |
Idag trött, myskläder, blodpudding, potatisbullar och lingonsylt (det ekar tomt i vår kyl). Väntar och längtar efter att min kille ska komma hem från jobbet, stackare. Kontraster.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)