Amning är tydligen något som rör upp känslor. Det ska helst skötas diskret om det sker ute bland folk och man får inte säga att amningen går bra för då kan de som inte får det att funka bli ledsna och känna sig som mindre mamma. Allt detta fick jag mer eller mindre slängt i ansiktet ganska tidigt efter min förlossning, innan förlossningen hade alla inom vården tryckt ner i halsen på mig att det är VIKTIGT att amma. Tur att informationen om diskretion nådde mig för jag njuter så (ironi!) av att dra fram tuttarna i tid och otid.
Jag lägger inte in något mamma-värde i amningen. Man gör det som funkar för en och i slutändan är det viktiga att ditt barn är mätt och älskat.
Med detta sagt väljer jag att dela med mig av att amningen har fungerat bra för mig. Det var smärtsamt och ganska ovant till en början men nu när det går av sig självt får jag en stor fet kick av att jag kan nära mitt barn från min egen kropp. Nu har vi dock nått en punkt i vårt mamma-son förhållande där jag anser det sunt att vara ifrån varandra åtminstone korta stunder. Hittills har det inte funnits någon anledning att pumpa bröstmjölk eller ge min son ersättning eftersom ju amningen har funkat bra. Jag inser dock mer och mer att trots att jag tycker att det känns som om jag är självaste mamma-Mu när jag pumpar och att jag ser pumpen som tredje hjulet i vårt förhållande så är det inte schysst att be farföräldrarna, eller någon annan, att passa honom utan att lämna lite mat/tröst i en nappflaska.
Så för dyra pengar köpte jag idag den plast- och silikon manick som kommer att komma emellan mig och min bebbe. Snyft. Men det var dax. Han är 3½ månader gammal, håller redan på att få 2(!!!) tänder och snart vill han gå på disko och dricka folköl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar