Det var en otroligt opeppad person som klev in på gymet i måndags. Med dallrande mage och mjölkläckande bröst är det kanske inte svårt att förstå att jag har varit mer upplagd för att träna. Hela dagen kände jag en odefinierbar oro över att gå och dansa på ett pass som jag har kunnat utan och innan. Jag och min kompis brukade stå längst fram, sucka över dem som inte hängde med, irritera oss på dem som stod i vägen för våra graciöst utsträckta armar. Idag stod vi nästan längst bak. Jag slog knut på mig själv i snurrarna, tappade bort mig i koreografin, flåsade och stånkade, svettades och var tvungen att smita undan för att dricka vatten. Det var mycket jobbigare än jag mindes det, jag var inte stark nog, inte heller snabb nog. Jag har numera så dålig kondis att det rev i halsen när jag flåsandes försökte syresätta musklerna.
På väg ut från träningslokalen säger instruktören: "Vad kul att se er tjejer, kul att ni är tillbaks!"
Var på jag rent instinktivt försöker försvara och förklara mig och utbrister: "Jag har fått barn! Det är första gången jag tränar idag!"
Min stackars kompis som inte hade en lika vattentät ursäkt sa att hon ju ville hålla sig på samma utveckligskurva som jag... Varför ursäktar man sig för en instruktör på ett gym??? Det är ju jag som betalar för träningskortet och jag som inte blir tränad om jag låter bli att gå dit.
Men som min vän sa: "Nu kan det bara bli bättre!"
Som grädde på moset hade jag lyckats förtränga att träningsvärk alltid är värst dag två så hej vad stel jag var idag när jag stapplade ur sängen.
Men nu släpper jag ångesten över det, nya friska tag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar