Jag är glatt överraskad över hur många som pratar med mig ute på stan sedan jag fick barn. Folk som vanligtvis går och surar för sig själva på gatorna, (för man är ju psyko om man pratar med en främling), har sedan jag började promenera med en barnvagn börjat tilltala mig spontant. Det är så trevligt. Man småpratar lite med en annan mamma på bussen, utbyter tre meningar med en äldre kvinna när man väntar på att det ska bli grönt vid ett övergångsställe, en krokig tant säger hej när hon sätter sig på bänken bredvid mig då jag sitter och ammar... Man är inte ensam. Alla är ensamma. Men vi är ensamma tillsammans.
En sjuk grej hände apropå ovanstående:
Utanför buss nr3
Jag sa till en barnvagnsmamma att det fanns plats bak i bussen för en smal vagn och så klev jag själv på fram där hon stod före mig. Bussen åker och jag ser inte retrovagnen som jag skickade bak. Mitt samvete gnager mig hela vägen till Slussen där jag hoppar av för att byta buss. Men som en uppenbarelse står hon där och väntar på samma buss som jag ska med. Så jag går fram och undrar hur hon åkte och berättar om min vånda över att ha fintat bort henne ur busskön. Sen var vi igång och småpratade. Jag berömde hennes vagn, hon berättade om vilket loppis fynd den hade varit, sen sa hon att de skulle byta vagn eftersom dom skulle ut och resa, jaha men så kul och vart ska ni åka.... Argentina i 6 månader. NÄMEN. Vi ska ju till Uruguay i 4. MEN så kul och sjukt, då måste vi ju ses, för vi ska över dit, ja men vi ska ju också över dit.
Blablabla! Så vi bytte mailadress och ska försöka ses här hemma innan de åker iväg nu i november. Det hela är sjukt på så många olika nivåer. Dels slumpens makt. Men också att bestämma träff med någon man har träffat på bussen i en kvart känns knasigt. Roligast är dock om man tänker sig samma händelse fast i en annan del av världen. Och mammorna säger till varandra: ... "ja vi ska till Sverige. Nä men vi ska till Finland, men... så då måste vi ju bara ses".
Livet är skönt nu! Och enkelt.
Det låter lite som när man var liten. Det räckte att man bodde i samma kvarter så kunde man leka tillsammans. Nu är det alltså barn som gäller. :)
SvaraRaderaSå sant! I sandlådan är vi alla kompisar!
SvaraRaderaMen det är ju jätteroligt! Att en liten gemensam nämnare (barn) med tanten, som kanske själv har barn, eller kvinnan på bussen, som uppenbarligen själv har barn öppnar upp vårt annars tillknäppta svenska sinne och leder till nya bekantskaper eller bara en känsla av att vara ensamma tillsammans, fantastiskt!
SvaraRadera