Det slutade äntligen att regna och jag fick tillbaks lusten att befinna mig utanför mitt hem.
En solig men iskall torsdag gav jag mig iväg till Årsta centrum för att fika med min enda Årsta-baserade vän. Den hundradel av mitt hjärta som tillhör en småstadstjejs tilltalas av att kunna "göra något" inom endast fem minuters promenadavstånd. Min vän har varit sjuk en längre tid men är nu på bättringsväg. Jag hoppas med hela mitt hjärta att han blir återställd snart. Det är oundvikligt att inte drabbas av en massa tankar om livet när man inser hur dåligt man skulle kunna må. Genast uppskattar man det man har. Något som slog mig som nytt i mitt resonemang var att jag tänkte tanken: "Vi är för unga för att drabbas av allvarliga sjukdomar..."
Jag blir 30 i november. Jag lämnar 20-års åldern med insikten att jag inte är odödlig men tänkte leva minst 10 år till innan jag vill börja oroa mig för att min generation kan bli sjuk. Allvarligt sjuk. Man ska inte behöva oroa sig för att lämna sina små barn föräldrarlösa. Jag finner det även underligt att det ofta krävs hemskheter och tragedier för att framhäva det goda i livet. Handlar det i slutändan bara om kontraster?!
Jag gick en lång planlös promenad på Söder efter vår fika, på gator jag aldrig tidigare upplevt. Min son sov gott i sin vagn, den friska luften nockade honom tills vi kom in i värmen på ica. Jag gillar att vara hemma när han sover för då känner jag att jag ur ett rent egoistiskt perspektiv får ut mer av tiden. Jag kan ägna tiden åt saker jag uppskattar att göra som att läsa, skriva, kolla serier i datorn. Eller så kan jag göra lite nytta genom att diska, plocka undan eller göra klart fotoalbumet som jag började på för flera månader sedan. Men ofta sover han länge när vi är ute, så länge vagnen är i rörelse och det inte blir för stora förändringar i temperatur eller ljud. Så medan jag nöter sulorna på mina joggingskor är jag utlämnad till mina tankar och synintryck.
Idag fredag fick jag en mindre chock när min sambo kom in i sovrummet och berättade att marken var täckt med snö. Som tur var lyste solen stark och det mesta smälte bort. Jag och min lilla bebis åkte och träffade en god väns efterlängtade pyttebebis som föddes för en vecka sedan. Trots att våra ungar var nästan exakt lika stora vid födseln slogs jag av hur liten min väns son var. Jag har redan svårt att minnas att min son någonsin varit så liten. Givetvis förstärktes hela upplevelsen av kontrasten när de låg bredvid varandra, den ena en vecka gammal den andra fyra och en halv månader gammal.
Jag börjar förstå allas engagemang när min son föddes, de mest oväntade människorna hörde av sig och gratulerade, skickade kort, presenter och lyckönskningar. Ett spädbarn måste väl ändå vara det vackraste och mest hoppfulla vi kan möta, de tar fram det bästa ur människor. Ett alldeles nytt liv redo att utvecklas och formas. Jag minns ännu smärtan i mitt sköte från förlossningen men i mitt hjärta förstår jag att man vill ha fler. Ännu vinner dock kroppen!
Jag tror att jag ska börja göra hjärngymnastik genom att en gång i veckan gå igenom listan över saker i mitt liv som jag är tacksam över. Det ska inte behöva hända något hemskt för att jag ska bejaka de sakerna. Jag är inte religiös men jag tror att jag fattar poängen med bordsbön.
Så idag är jag tacksam för min underbara familj, det stöd jag får av min käraste, att min son är frisk, att min väns son mår bra och ökar fint i vikt, att min vän i Årsta också snart ska öka fint i vikt, att jag kunde köra hem trots det hala väglaget, den goda middagen jag fick i Midsommarkransen, den underbara nyfikenheten min andra väns 7-åring uttrycker för min son och för den förhoppningsvis goda sömnen jag strax ska unna mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar