Jag har länge sneglat på skrivarkurser men alltid tyckt att mina oregelbundna arbetstider har stått i vägen för mig och något som hålls på regelbundna tider.
Under graviditeten slog det mig att som mammaledig skulle jag få chansen att förverkliga drömmen. Med en så främmande situation som att bli mamma i sikte och allt jag hade hört om hur tankspridd man kan bli av den beryktade amningsdimman ville jag verken ge mig in i något alldeles för seriös eller betala för mycket pengar. Till slut föll svaret ner i min brevlåda. Vuxenuniversitetet, 6 träffar, 1150kr. Perfekt!
Jag har precis börjat lämna ifrån mig min son. Eftersom han helammar har det känts krångligt att vara ifrån honom och ska jag vara helt ärlig har jag inte känt något behov av att göra saker som inte innefattar honom. Det är praktiskt att alltid ha hans mat med mig, redo för att ätas, men jag tilltalas lite av idén att pumpa mjölken. Så jag pumpade honom full med mat på plats och räckte sedan över honom till hans pappa som tog med honom hem. Så med lite ångest över att vara ifrån min solstråle gick jag in i rummet där kursen idag började.
Jag möts av svennig tystnad som ligger som ett lock över gruppen. Kanske tack vare att jag ägnar dagarna åt att prata med ett spädbarn som inte svarar bestämmer jag mig genast för att leka amerikan och babblar på för att bryta den pinsamma tystnaden.
Den första uppgiften blir att på fem minuter skriva vad vi skulle göra om vi vann en miljon. Intressant nog skriver 9/10 något om att resa. Som vi längtar bort! Senare har vi fikapaus och då undrar kursledaren om ingen brinner för sitt jobb. Hon berättar om hur hon skiljer på att författa och att skriva för brödpengar. Jag tycker att det hela låter aningen pretentiöst och provoceras av tystnaden som råder. Så därför säger jag något i stil med: ” Jag tycker att det är skönt att inte brinna ibland, att bara stänga av huvudet och göra..." Tystnaden blir lång men till slut säger ledaren att hon nog föredrar att brinna för det hon gör, sedan tittar hon på mig som om jag är dum i huvudet och resten fortsätter att tiga...
Jag säger det igen, man blir fan trött utav att jämt och ständigt gå runt och brinna... Ibland måste man få vila på sparlåga!
Vad roligt att du ska börja skriva. Och det låter dessutom betryggande för mig som är rädd för att sluta skriva om/när jag får barn.
SvaraRaderaVilka tråkmånsar du har hamnat med. Men de kanske slappnar av efter ett tag. Det brukar vara så. Startsträckan är ibland lång, men när man väl har kommit igång kan det bli riktigt roligt.
Fast man har mindre tid med barn är man istället mer fokuserad på att göra det man verkligen vill göra. Jag har tex helt slutat kolla på tv när jag inte faktiskt ser något som jag vill se... inget mer slözappande som jag kunde ägna timmar åt förut.
SvaraRaderaForts skaka om denna grupp med dina sköna, levande och heta känslor. Dina tankar och kommentarer är inspirerande. Att alltid brinna skulle leda till att livet hela tiden bestod av ett rastlöst sökande. Vi måste lära oss att "måttlighet" inte är att brinna mindre för ngt eller att det skulle vara ngt sämre. Att inleda med att påstå att vi alla ska brinna för vårt jobb, låter läskigt! Hej: Jag är arbetssökande och brinner för mitt jobb. Att inte våga landa ibland i medelmåttan skulle knäcka den hetaste i slutändan.
SvaraRadera/martina