Åkte tunnelbana in till stan för ett möte på Stockholms stadsteater. Min prins blev kvar hemma med sin pappa. Genast slogs jag av hur naken jag kände mig utan min bebis. Ingen ser att jag är mamma. Ingen ser att min övervikt och mina illasittande kläder beror på att jag har närt ett nytt liv. Ingenting att bära i mina armar ingen vagn att vila händerna på.
Tänk... Jag så nära nu, men ändå så svårt att förstå! Orden dina har dock en inlevelse som får mig att vilja förstå. Snart snart snart ...
SvaraRadera/Martina
Åh, jag minns den känslan! Och "var ska jag ha mina saker" när inte vagnen är med!
SvaraRaderaFast det är inte så konstigt att man känner sig halv, när man levt i symbios med sin bebis under så lång tid; både i magen och under intensivamning de första månaderna!