Så har då den kritiska veckan kommit när min kille är bortrest på jobb och jag är kvar hemma med vår lilla son, ensam i 7 dagar. Eftersom det är jätte skönt att lämna över ansvaret en stund när min kille kommer hem från jobbet och sen dela på det resten av kvällen så inser jag att det kommer att bli tufft. Vi är vanligtvis ett team och ensam är inte stark... Ensam okar bara bära 9kgs klump en liten stund när klumpen skriker på natten, resten av tiden får ensam ligga ner med klump och försöka stå ut med de hjärtskärande skriken. Då får man ta hjälp av öronproppar eller något annat som får en att stå ut så länge som barnet kräver. Ensam orkar knappt ta hand om bebis 24/7, ännu mindre dessutom ta hand om sig själv och hemmet.
Men ändå gick första dagen bra, det var som om min lilla son kände på sig att mamma behövde en snäll pojke. Andra natten däremot var ganska tuff. Andra dagen har klarats av med resterna i kylen och underbara svärföräldrar som alltid ställer upp. Får se hur den stundande tredje natten blir. Man bryts ner lite i taget. Ju fler dagar som går, ju tröttare är man, då får man sämre tålamod vilket barn känner av och då blir de gnälligare. Jag beundrar de som uppfostrar ett barn på egen hand. Ni som känner någon som gör det se till att bjuda till lite extra någon gång då och då. Överraska dom med en färdig lagad lunch. Diska deras berg med smutsigt porslin. Rasta deras hund eller erbjud dig att hämta på dagis en eftermiddag.
Den här veckan kommer nog mest att handla om att klara allting själv och hur ens vänner och familj är de som gör att man överlever och mår bra. Jag kan ha mist en familjemedlem idag över ett bråk. Förmodligen kommer jag att ligga sömnlös inatt i sorg. Singelmom not so tough...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar